Blog Image

SportMamman

Mitt Liv, Mitt Val, Min Glädje

Det är Mitt Liv, Det är Mitt Val och det är Min Glädje. 
Jag mår bra av att röra på mig, jag får energi av det och jag orkar så mycket annat när jag har balans i min träning.

Ultravasan – den långa versionen

Linda Posted on oktober 25, 2020 19:58

Här kommer min långa version hur det var att springa Ultravasan. Jag vet att det har gått två månader sedan jag genomförde loppet. Känslan, minnen och glädjen vid målgång sitter kvar och kommer så att göra länge. Jag hade inte klarat av denna enorma utmaning om jag inte fått så grymt bra hjälp, pepp, stöd, support och kärlek av familjen, Emma och Anna. Plus alla meddelande som ploppade upp under dagen via sociala medier, SMS och Messenger. Tack alla som på något sätt hjälpte mig att springa 90 km en lördag i augusti.

Dags för start – vårt hus uppe på toppen

Jag började min färd vid 06.15 på morgonen hemma i Bårekulla, sprang upp mot Härryda Kyrka och tillbaka på småvägar. Vid infarten till Bårekulla Sjöväg mötte Ida och Kristian upp mig med dricka och energi. Min färd fortsatte sedan upp och runt Tahult, via Gökskulla där det blev toastopp och energipåfyllnad hemma hos Emma. Från Gökskulla tog jag mig via Öjersjö mot Delsjön.

Depåstopp vid Bertilssons stuga där Emma väntade med gott godis och dricka. Saltlakris – MMMMMM.

Bra med vänner som vågar hänga med mig och springa lite 😉

Nu fick jag sällskap och grym pepp i 15 km av Emma. Vi sprang runt 8:an i Skatås och jösses vad många det var som var ute och sprang. Ganska många med Hemmavasatröjor – de flesta var inte så pratglada. Ja, jag är väldigt bra på att prata mycket när jag är ute och tränar och har sällskap 😊 Emma peppade på mig rejält och fick mig att tänka på sådant om jag annars brukar tipsa henne om. Att lyfta blicken och sänka axlarna. Det började bli varmt och vilken service när Emma tog min vätskeväst. Väl tillbaka vid Bertilssons stuga hade jag precis avklarat 45 km – halva loppet gjort.

45 km avklarade – klart man äter en Delikatoboll då

Efter att Emma lämnat tog jag mig tillbaka mot Mölnlycke. Med vinden i ryggen och gassande sol blev det riktigt påfrestande, jag var trött, varm och ganska less på det mesta. Där och då började min energi och ork tryta, det blev för varmt och jag var trött. Då var det inte roligt men visste att det bara var ett par kilometer hem till lillebror och nästa depåstopp. Saknade skogarna i Dalarna, glada supportrar längs spåret, blåbärssoppan, speakerröster i de olika Vasaloppsdepåerna – ja allt som är så självklart när man springer ett lopp när det inte är en pandemi som lamslår världen.

Jag tog mig uppför backen hem till lillebror och välkomnades av brorsdöttrar. Jösses vad skönt det var att mer eller mindre stoppa ner hela huvudet i kallt vatten. Fyllde på energi och tog mig sedan ned till Massetjärn som var centralpunkt för resten av dagen. Där hade Kristian och barnen fixat värsta grymmaste energistationen och där fanns allt som man tror att man är sugen på/vill ha efter 60 km löpning. Just då mådde jag inte bra, jag var trött och hade ont. Fyllde på reserverna, tog en Ipren och vätskeersättning och där anslöt även Anna som blev min medlöpare och sällskap de sista tre milen.

Här fanns allt 😊 Tack SATS för sponsring av sportdryck och energibars

Första rundan med Anna var tung, jag hade ont i tårna och kände mig låg i kroppen. Benen sprang på rutin, en fot framför den andra. På denna runda hade jag loppets enda riktiga stig och självklart snubblade jag till. Landade mjukt men slog i vänster fot och det kände jag av länge.

Tillbaka till Massetjärn och familjen som nu hade utökats med nära och kära. 20 km kvar. Var fortfarande rejält värmepåverkad och Anna liksom Emma avlastade mig med vätskevästen och jag tog tom av mig tröjan, jag brukar aldrig springa utan linne/tröja men där och då åkte den av.

Längs med vägen mellan Pixbo och Gunnebo, under träden i skuggan.

Andra rundan med Anna gick lättare. Då tog vi oss ut till Gunnebo Slott och rundade det. Skum känsla att springa genom slottsparken svettig och rufsig bland turistande damer i högklackat 🙂 Någonstans här började jag känna att energin långsamt kom tillbaka, jag insåg också att nästa gång jag kommer till familjen, då har vi bara 10 km kvar. På den rundan han vi med att planera champagneprovning på kommande helgresa till Båstad med ett gäng härligt Starka vänner – det är en annan historia.

Min plan från början var att vi sista runden skulle springa ut till Hällsnäs och tillbaka, så blev det inte. Valde att cirkulera runt Massetjärn, några varv utökade vi runt Mölnlycke fabriker. Nu blev allt mycket roligare, många som hejade, pensionärer med rullatorer som var glada, innebandytjejer som jublade, familjen, föräldrar, syskon, syskonbarn som sprang med oss runt, bekanta – alla hejade på mig och Anna. Ett klokt val att hålla oss runt Massetjärn.

Jag har ingen aning om vart jag fick all energi från men de fem sista kilometrarna blev mina fem snabbaste på hela dagen. Det kändes som att jag flög fram, varv efter varv. Målet var nåbart, jag skulle klara det. Snacka om Runners High på slutet.

Efter 90 km sprang jag genom min alldeles egna målportal – under Rasmus och Kristians armar. Jag hade klarat det!

Utan all support från familjen och utan medlöparhjälp av Emma och Anna hade det varit jättetråkigt och förmodligen ännu jobbigare.

Vi gjorde det tillsammans – fina målgånströjor hade jag fixat 🙂

Ultravasan 2020 gav mig över hundratusen steg, en enorm vattenblåsa på ena stortån, fem blåa naglar, ett skavsår som visade sig vara Borelia, så mycket glädje och energi, en helt tömd och slut kropp på kvällen, så mycket energi från Emma och Anna, så fantastisk service från världens bästa make, ytterligare ett bevis på hur jäkla envis jag är och jösses vad jag saknade upploppet i Mora 🙂

I februari fick jag glida in under målportalen i Mora

Tack alla som kom till Mölnlycke och ett enormt stort tack till Emma och Anna – utan er hade jag haft det riktigt tufft periodvis. Jag är så tacksam för att jag får vara er vän och galna kompis som tar er med på lång utmaning.



Virtuella lopp

Linda Posted on oktober 25, 2020 09:14

Det är helt OK att trängas i Ullared eller på IKEA men att få genomföra motionslopp utomhus, då får bara 50 personer deltaga oavsett hur stort område som nyttjas. Så vid alla dessa fantastiska platser runt om i Sverige där det brukar genomföras tävlingar och motionslopp av olika slag – där får man inte ha mer än 50 deltagare oavsett hur stort område deltagarna sprider ut sig på.

Men, alla som åker till Ullared och shoppar eller åker till IKEA och fyndar stearinljus och äter köttbullar eller trängs i kollektivtrafiken – de kan med glädje fortsätta göra det för det är OK.

Att göra saker som främjar folkhälsan där finns det så många lagar och restriktioner just nu, men alla som kan gå ut och shoppa lite småhängiga – de kan fortsätta med det. En aktiv person som ska genomföra någon form av motionslopp gör det bara om hen är frisk – sannolikheten att smittas utomhus under ett lopp är nog minimal jämfört med hur det är bland plastpåsarna i Ullared.

I Mölnlycke – efter målgång av Göteborgsvarvet.

2020 har blivit året då vi springer, cyklar, vandrar virtuella lopp. 2020 är året då så många har kämpat sig igenom enorma utmaningar utan publikens stöd eller medtävlares energi.

Utbudet av de virtuella loppen har exploderat. Jag ska tex springa New York Marathon första helgen i november – vem trodde det i mars 🙂

För mig blev Göteborgsvarvet årets första virtuella lopp, då med support av min bror. Sedan cyklade jag Cykelvasan 94 km och sprang 90 km Ultravasan.

Virtuella lopp i all ära – men jag saknar de riktiga loppen.

Två veckor efter Ultravasan sprang jag Stockholm Marathon – där fick jag en grym finishertröja och riktig medalj – Så fina 🙂



Skavsår

Linda Posted on september 18, 2020 20:13

Om du har ett skavsår som du tror är ett skavsår men som inte ger med sig, då kan det mycket väl vara något annat.

Jag fick efter Ultravasan för fyra veckor sedan ett utslag på utsidan av höger lår. Jag trodde att jag fått ett skavsår eller utslag av mina kompressionstights. Två veckor senare sprang jag Stockholm Marathon, även det virtuellt och på hemmaplan. Kollade hur tighsen satt och funderade på mitt skavsår, det blev ju inte direkt värre men jag fick inte ihop det med hur löpartightsen satt på låret.

Förra helgen var jag i Båstad med ett kompisgäng, på hotell Skansen med spa och hela paketet. Fortfarande då, tre veckor efter Ultravasan ett stort fint utslag som faktiskt blivit större. Nu började det att klia med.

Kanske dags att kolla upp tänkte jag och ringde vårdcentralen i tisdags. Det räckte med att jag drog ned byxorna – det där är Borrelia, inget tvivel sa både distriktsköterska och doktor.

Utslaget som nu var ca 6 cm stort och ovalt var inget skavsår, inget exsem heller. Det var resultatet av en liten fästing som satt där för flera veckor sedan, en fästing som jag viftade bort lika fort som den satte sig där men ändå lyckades den bita mig. Typ – blä! Jag hade inte en tanke på att det kunda vara fästingen som orsakat utslaget.

Så, nu går jag på en kur penicillin och hoppas på att det räcker.

Att tänka på – skavsår ska göra ont, ha en naturlig orsak och faktiskt försvinna efter max en vecka. Gå till doktorn och det inte försvinner och vänta inte.



Vasaloppstrippeln

LångLöpning, Linda, Ultralöpning, Utmaningar Posted on september 8, 2020 20:49

Förra året eller för att vara mer exakt hösten 2018 började jag att fundera över om jag skulle våga springa Ultravasan 10 månader senare.

Nu vet vi ju att det gjorde jag. När jag väl bestämt mig för att springa Ultravasan tänkte jag att då kan jag ju likaväl köra Cykelvasan och eftersom jag redan då var anmäld till Vasaloppets Öppna Spår – då kan det ju bli en trippel.

Den 17 augusti 2019 sprang jag genom målportalen i Mora efter min första Ultravasa och då hade jag även genomfört Vasaloppstrippeln 90 km. Alla tre långlopp inom ett och samma år.

Det var självklart redan då att det ska jag göra igen.

Den 22 augusti genomförde jag mitt andra Ultravasalopp och därmed även min andra Vasaloppstrippel.

Men i år blev ju inget som vanligt. Veckan i Dalarna i husbil ställdes in, loppen ställdes in och vi erbjöds att genomföra Hemmavasan istället.

Det krävs mycket för att klara av dessa långlopp på hemmaplan, det är ju inte på långa vägar att jämföra med att stå på en startlinje omgiven av tusentals andra som har samma utmaning framför sig. Det är verkligen inte samma sak att springa själv jämfört med att ha klampet av andra fötter runtomkring sig. Det är faktiskt stundtals ganska ensamt – speciellt när orken tryter och man saknar publikens stöd och andra medlöpares energi.

Om jag tvekade någon gång till att jag skulle klara av det själv – nej.

Första loppet skedde ju faktiskt på plats i mellan Sälen och Mora, enda gången i år som jag fått känna den där härliga känslan av nervositet och att något verkligen är på G. Att ha en starttid att passa. Det är något speciellt.
Öppet Spår 90 km körde jag en solig dag i februari. Det blev nytt personbästa och en spricka i handleden. Skidåkning Sälen till Mora, 7:15:16.

Det andra loppet i Vasaloppstrippeln, Cykelvasan 94 km. Nu blev det premiär för Hemmavasan och jag plockade fram min trotjänare, min röda mountainbike som inköptes 1995. Utan sällskap trampade jag 94 km på hemmaplan. Det sköna med cyklingen är att man kan rulla i utförsbackarna och att man ändå kommer framåt. Fort kan det gå med, riktigt fort ibland. Cykelvasan home edition, 94 km cykling, 03:55:02.

Det sista loppet blev Ultravasan, även denna i varianten Hemmavasan. Det var ju bara att göra det. Tidig start här hemma i Bårekulla och målgang vid Massetjärn i Mölnlycke drygt 10 timmar senare. Jag fick mycket hjälp och support längs vägen och jag hade en hel del energi kvar när jag sprang in under Kristians och Rasmus armar – min alldeles egna målportal. Ultravasan home edition, 90 km löpning. 10:10:09.

Vasaloppstrippel nummer två var därmed avklarad.

Bra gjorde jag det med, jag blev trea av alla damer/kvinnor som genomförde Vasaloppstrippeln 2020. Lite skryt – jag är typ bäst 😉 tycker jag själv iallafall.



Wohooo

Linda, Ultralöpning Posted on augusti 27, 2020 16:39

Det är torsdag – jag är återhämtad – nästan….

Jag klarade Ultravasan på hemmaplan och jag är riktigt nöjd med mig själv. Vem skulle inte vara det. Jag kommer att blogga mer om både cykelvasan och Ultravasan – nöjer mig med att skriva att jag gjorde det 🙂

Ett par lila tånaglar, en vattenblåsa modell stor, konstant hunger denna veckan och trött på kvällarna. Men, det är smällar man får ta när man frivilligt ger sig ut och springer 9 mil.



Jag behöver all hjälp jag kan få

LångLöpning, Linda, Ultralöpning Posted on augusti 19, 2020 20:02

Precis så är det, jag kommer att behöva all hjälp jag kan få i form av pushning, medlöpare, publik, hejarklack, support, klapp på axeln, sms, messengermeddelanden, pepp på sociala medier osv…

På lördag ska jag springa Ultravasans hemmaversion vilket innebär att jag ska springa 90 km Hemmavasan. Jag tvivlar inte på att jag inte kommer att klara av det, men det kommer att vara tyst runtikring mig om ni inte finns där.

Nu tycker du att det där kan jag inte ställa upp på för jag bor ju inte i Göteborgsområdet och det är ju helt förståeligt – men då kan man ju sända ett trevlig sms eller meddelande på messenger 🙂

Bor du i närheten och inte allt för långt bort från där jag kommer att befinna mig så kom förbi Massetjärn i Mölnlycke eller någon annanstans som jag kommer att passera på min färd mot att klara av 90 km ultralöpning.


Strax innan start i Sälen för ett år sedan 🙂

Jag kommer att starta 06.00 hemma i Bårekulla och springa upp mot Härryda Kyrka, sedan tillbaka mot Landvetter på småvägar och passerar hemmavid igen efter 20 km. Sedan tar jag mig upp till Tahult, via Gökskulla, passerar brandstationen i Öjersjö och via cykelvägarna tar jag mig till Bertilssons stuga i Delsjöområdet. Fortsätter med ett varv på Skatås 8-an som jag tycker är aptråkig, kommer nog att vara den tråkigaste sträckan men där kommer jag att få sällskap av Emma. När vi kommer tillbaka till Bertilssons stuga tar jag mig längsmed Delsjöarna så att jag sedan kommer ut vid Grindparkeringen som ligger vid RV40 i närheten av Burger King. Tar mig längs med vägen tillbaka mot Mölnlycke via industriparken vid Mölnlyckemotet och sedan ned mot Massetjärn via Råda Kyrka. Vid Massetjärn har jag gjort ca 57 km och kommer att ta ett eller ett par varv runt där till jag närmar mig 60 km. Då kommer Anna ansluta och tillsammans avslutar vi de sista 30 km. Kommer att göra tre varv i Mölnlycke och passera Råda Säteri på första varvet, Gunnebo Slott på andra varvet och ut till Hällsnäs sista varvet.

11h och 27 minuter efter start förra året kom jag till Mora

Kristian kommer att hålla till vid Massetjärn från ca 12.30 tiden. Där kommer jag att passera ett flertal gånger. Kom gärna dit och häng lite, fika, hjälp mig framåt och kanske ta emot mig när jag är klar 🙂

Som sagt, jag kommer att behöva all hjälp jag kan få.

Kanske vill du hänga på ett par km någonstans längs vägen, det är ok att cykla bredvid mig/oss omjag har annat sällskap. Var inte rädd för att det kommer att gå fort, tänk på att jag ska ta mig 9 mil och jag kommer att gå i alla jobbiga uppförsbackar. Förra året gick jag i alla utförsbackar med på slutet – benen var helt döda 😉

Vill du muta mig eller sticka till mig energi så uppskattas Cola, lakrits, gelegodis, nötter, chips, salta kex, äpple….choklad är oftast också gott.

Ses vi så ses vi 🙂

Pst, det finns en app som heter Hemmavasan, via den kan man följa min färd om det fungerar som det ska. Sök bara fram mig, ni vet ju vad jag heter.



Historia

Linda Posted on augusti 14, 2020 08:18

Jag har alltid varit intresserad av historia och det har jag skrivit om tidigare. Vissa saker är mer intressant än andra. Något jag tycker är riktigt intressant är historien kring platser jag befinner mig på eller passerar.

När jag är ute och springer har jag gott om tid att fundera, ibland handlar mina tankar om saker som skulle kunna hända i vissa situationer – jag bygger upp scenarior och samtal – oftas eller nästan aldrig blir det som jag tror där och då. Att titta på hus och omgivningen som jag passerar ger många tillfällen till tankar på hur det har blivit som det är eller varför något ser ut som det gör. Jag har ganska bra fantasi 🙂

Den här sommaren när inget är som det brukar vara har vi fått möjligheten att nyttja svärfars båt och den är väldigt mycket snabbare än Puttran som vi brukar ha här hemma i Landvettersjön.



En av våra turer gick till Vannholmarna utanför Klåverön, för oss tog det ca 20 minuter med båten från Marstrand. På Vannholmen lärde vi oss historien om Töserna på Vannholmen. De bodde där tills de var 80 och rodde mer eller mindre varje dag till Marstrand. Starkt!



För ett par veckor sedan turistade vi på Tjolöholms Slott tillsammans med Kristians storebror med fru. Så fantastiskt vackert det är där och vilka underbara omgivningar. Har varit där förut och kommer att åka tillbaka.

Fotocred: Helen Wannheden

Jag är en äkta tetant och jag dricker absolut inte kaffe. Det är te som gäller och helst svart te. På Tjolöholm säljer de ju självklart te och en massa andra saker turister måste ha 🙂 Varje gång jag är på Tjolöholm så brukar jag köpa Herr och Fru Dicksons te, det ena lite mer rökigt och det andra mildare. Fru Dicksons te är en av mina favoriter. Om du åkter dit någon gång, köp en påse till mig. Den guldfärgade vid namn Fru Dicksons Ceylon blandning.



Då blir jag glad 🙂



Så tråkigt

Linda, SATS Posted on augusti 2, 2020 10:56

Om mitt tidigare inlägg handlade om att det var så enkelt att packa ned löparskorna så kommer detta handla om hur oerhört tråkigt det är att springa på löpband…

Häromdagen när det var 15 grader och stormvindar ute tröt min lust till att springa, ibland har jag sådana dagar – jag är ändå ganska normal. Då kom jag på den briljanta idén att jag kan ju ta en sväng till SATS och kombinera löpning på löpband med styrketräning.

Jag unnar mig varje sommar lång ledighet från SATS och instruktörsrollen där. Det är inte för att jag inte trivs utan för att få distans till det och samla ny energi inför hösten. Om jag hade kört på vecka in och vecka ut med bara någon veckas ledighet – då kan jag lova att jag inte hade haft det där lilla extra som instruktör. För när jag är på SATS och leder pass – då är jag där och ser till att medlemmarna får min fulla uppmärksamhet.

Tillbaka till min idé om att springa på löpband. De står där på rad och det finns tvskärmar monterade ovanför dem, men de kan man ju inte springa och kolla på. Då trillar man ju av löpbandet för att nacken förvrids åt fel håll. Om man ska kolla på de skärmarna är det promendtempo som gäller och hålla i sig samtidigt. Mycket enklare att springa utomhus mao 🙂



Tryckte på On och bandet började att röra sig. Jag är inte nybörjare på att springa på löpband men jag brukar inte göra det mer än korta uppvärmningspass inför annan träning.

Tänkte att 30 minuter blir väl bra, efter fem minuter började jag att fundera på vad jag höll på med. 10 km/h sa displayen, det kändes som att jag sprang mycket fortare, tungt var det också. 10 km/h är inte fort för mig, det är snarare distanstempo. Som tur var hade jag lurar på mig och lyssnade på spännande ljudbok som fick mig att tänka på annat. Pip – Garminklockan meddelade glatt att nu har jag sprungit 2 km, tempo typ 7 minuter/km. Ärligt, det kan ju inte stämma och det förstod jag att det inte gjorde eftersom jag var inomhus – men ändå

.
Ökade farten på löpbandet och började så smått svettas – nu flög jag fram – displayen sa 5,40/km. Ärligt, det kändes ju som att jag höll minst 4-minutersfart.

15 minuter passerade och jag kom på superidén att nu ska jag byta löpband, det är säkert fel på detta. Kliver av och går och hämtar papper så att jag kan torka pannan. Upp på bandet bredvid som även var inne i ett hörn. Nu jäklar, nu ska jag springa 🙂 Till er som undrar – ja, jag städade/torkade av båda löpbanden efter mig.

Möjligtvis kanske eventuellt att det gick lite enklare. Men, höll på att dö tristessdöden där och då. 15 minuter kvar. Nu måste jag hitta på något – det fick bli 12 minuter tuffa intervaller. Maxade farten i 30 sekunder och drog ned den rejält i 30 sekunder. Nu hände det saker med pulsen och flåset och tiden gick fortare än när jag bara malde på.

Efter 30 minuter var jag mer än nöjd – summerar ett pass på löpbandet att det är inget för mig, det var astråkigt. Men, det är ett bra komplement för intervalllöpning då det går enkelt att öka fart och lutning på bandet. Jag har stor respekt för alla som klarar av att nöta mil inomhus – jag springer hellre många mil utomhus.


Kompletterade löpningen med styrka, en skön dusch och när jag kom hem hade Ida och hennes kompis lagat middag som stod på bordet och väntade.



Nästa »