Blog Image

SportMamman

Mitt Liv, Mitt Val, Min Glädje

Det är Mitt Liv, Det är Mitt Val och det är Min Glädje. 
Jag mår bra av att röra på mig, jag får energi av det och jag orkar så mycket annat när jag har balans i min träning.

Vad hände?

Linda, Marathon, Sport, Utmaningar Posted on juli 11, 2020 21:45

Det är precis vad en bekant frågade för ett tag sedan – Vad hände med din blogg Linda?

Ja vad hände egentligen?


Kan jag skylla på Covid19/Corona?

Nej, det kan jag nog inte men Corona kom till Sverige och världen och ändrade på det mesta för oss alla. Vanor, rutiner, middagar, fester, sammankomster, träningstillfällen, tävlingar, kramar, handslag, kroppskontakt, hur man går till affären, permitteringar, varsel, vem man träffar, hur man träffas, födelsedagskalas, träffa mor/farföräldrar, jobbresor, möten, hemmakontor – ja, allt är annorlunda och vi har så smått vant oss vid det.

Jag flög fram i spåret mellan Berga By och Mora i slutet av februari. Snöbrist rådde och det var länge en stor ovisshet om de skulle klara av att genomföra alla skidlopp under Vasaloppsveckan – men konstsnö räddade årets Vasalopp, framförallt årets Öppna Spår. Lagom till Vasaloppet snöade det och de som åkte fick en moddig och tuff tur till Mora.
När jag åkte var det stenhårda och isiga spår. Jag lyckades att helt tappa kontrollen i en utförskörning efter Mångsbodarna. Inte brant, men alldeles lagom hög fart i vänsterspår och högersväng för att inte klara av isen som plötsligt uppenbarade sig under skidorna. Tre meter bred och tjugo meter lång. Pang. Satan vad ont det gjorde. En sådan där smäll som ger huvudvärk utan att man har slagit i huvudet. Kände inte efter så mycket mer utan fortsatte – 5 mil senare kände jag att det gjorde ont i höger handled. Det går väl över tänkte jag. Nytt personbästa fick jag vid målportalen i Mora 🙂 WOHO 🙂

Då kom den, smärtan och värken. 7 mil körde jag med en liten fraktur och stukning i höger handled. Envis, jag? Det har jag aldrig hört. Snarare stark och beslutsam 😉


Sedan kom Corona och tog oss i sitt grepp – skrämmande!

Inget är som innan – alla lopp jag är/var anmäld till i år är inställda eller ger möjligheten till att genomföra det virtuellt.

Först Göteborgsvarvet, sedan Stockholm Marathon. Jag sprang ett virtuellt Göteborgsvarv i maj och fick Kexchoklad, medalj och banan vid mål 🙂


För fyra veckor sedan meddelade Vasaloppsorganisationen att hela Vasaloppets sommarvecka ställs in. Så, 15 augusti cyklar jag 9 mil Cykelvasan på hemmaplan och 22 augusti kommer en rejäl utmaning i form av 9 mil Ultravasan – själv, hemmavid. Ärligt, hur kul är det?

Men, jag var anmäld till dessa lopp och jag har bestämt mig för att genomföra min andra Vasaloppstrippel. Cyklingen är inga problem, det är ju bara att rulla på liksom. Har ju en hel del rutin där. Löpningen kan bli seg men jag har en plan och jag kommer att få sällskap av medlöpare. Det kommer inlägg om det längre fram 🙂

Att sedan genomföra ett virtuellt Stockholm Marathon två veckor senare, 5 september kanske inte är det bästa. Men, planen är att jag ska göra det men det får kroppen avgöra där och då.

Så, vi kan väl komma överens om att det ändå är Coronans fel ändå. Så har vi något att skylla på iallafall.

Tack Jeanette för att du frågade om bloggen för ett tag sedan. Jag har gått igenom alldeles för mycket årets 6 första månader och inte varit i balans att skriva men längtan att skriva har så smått smygit sig på så nu kör vi 🙂

Jag hoppas att ni alla mår bra och att ni tar hand om er på allra bästa möjliga vis.

Jag är snart tillbaka. Njut av livet och sommaren.



Ett tag sedan

Linda, Uncategorised Posted on januari 31, 2020 10:10

Det har hänt mycket under hösten och speciellt i december. Saker som jag inte har kunnat styra över eller kontrollera, saker som tagit hårt och fått mig ur balans.

Så mycket ur balans att jag stundtals har tvivlat – men jag har fått hjälp från flera håll och tar fortfarande emot den. I takt med att dagarna blir ljusare och ljusare blir det bättre och bättre – det hoppas vi på i alla fall.

Nu är det januari 2020, hörde på radion att medeltemperaturen för området där vi bor har varit 5 grader högre än normalt. Inte konstigt att snön lyser med sin frånvaro. I brist på snö har jag fått göra bekantskap med rullskidorna – som sonen sa häromdagen: Du är inte snygg mamma, det ser roligt ut 🙂

Jag har mina andhål och de har jag fortsatt med att ha. Att träning kan minska stress och ge endorfiner/välbefinnande är inget nytt. Att då ha sin träning som grund till att ta sig igenom något jobbigt, få komma ut och andas och få positiv feedback tillbaka. Det är något som lyfter mig.

Så, februari är på ingång. Där kommer vi garanterat att få uppleva snö och härliga äventyr, hela familjen.



Bara.Ut.Och.Kör.Maxa.Andas

Linda Posted on oktober 12, 2019 08:00

Är det alltid kul att snöra på sig springskorna och ge sig ut? Har jag alltid motivationen att genomföra det som står i träningsprogrammet? Sjävklart inte. Det var inte alltid kul att i vintras sticka ut i mörker, snöfall och stark vid. Eller intervallpassen i vårstormarna i våras. Men allt som oftast är det faktiskt med en positiv känsla i kroppen jag sticker iväg och framför allt när jag är klar.

I måndags stod det testpass på schemat, dvs efter uppvärmning ska jag springa 10 km så fort jag kan, samma sträcka varje gång. Dessa pass har jag en gång i månaden.

Just i måndags var ingen bra dag för detta pass så jag planerade in det i torsdags istället. Sedan blev torsdagen inte alls som planerat och det var en ledsen, arg och frustrerad Linda som påbörjade träningen strax efter 17 på eftermiddagen.

Jag springer dessa pass längs med Härrydavägen, följer cykelbanan mellan Landvetter och Härryda kyrka och sedan tillbaka.

Jag brukar ofta gå ut så hårt jag kan och seden är det bara att springa och springa.

Samma runda för en månad sedan, i torsdags 1½ minut bättre. Jag kände tidigt att det gick fort men trodde inte att jag efter 5 km skulle kunna öka ännu mer. Men det gjorde jag.

Tur att det fanns en lyktsolpe att luta sig mot när jag var klar – sedan lätt jogging tillbaka och passet var avklarat.

Ibland är det bra att ventilera sig, springa bort det är negativa och komma hem med ny energi i kroppen.

Dock blir det tufft om en månad att öka ännu mer – men – jag är ju tävlingsmänniska 😉



Ultravasan

Linda Posted on september 21, 2019 08:29

Det har gått fem veckor sedan jag stod där på startlinjen i Berga By och hade 9 mil löpning framför mig innan jag skulle vara framme i Mora.

Jag har landat i mitt livs utmaning och jag är redan anmäld till alla tre långlopp nästa år. Vasaloppet på skidor, Cykelvasan och Ultravasan.

Det var långt och kroppen reagerade på att sätt jag inte kunde föreställa mig. Det tog nästan två veckor för kroppen att återställa sig och det var en varannandagskänsla både när det gällde trötthet, hunger och humör.

Nu är jag igång igen och har nya mål uppsatta inom den närmsta tiden.

I nästa inlägg kan ni läsa om min färd mellan Berga By och Mora. Nu är det dags för mig att göra mig iordning för lördagens klasser på SATS.



En heldag i skogen i Dalarna

Ultralöpning Posted on september 21, 2019 08:14

Jag klarade mitt livs största utmaning och självklart kommer jag att göra det igen. Nedan kan ni läsa min sammanfattning av loppet och hur det kändes, detta blogginlägg skrev jag för Vetenskapshälsan http://www.vetenskapshalsan.se Alla mina tre blogginlägg går att finna under deras blogg. Detta inlägg publicerades 29 augusti.

Lördag 17 augusti
Det är dags för mig att knyta ihop säcken och sammanfatta min resa till fots under Ultravasan. En resa som ni har fått följa från sidan om men som jag har fått uppleva live.

Hur ska jag kunna sammanfatta vad det var jag fick uppleva för 11 dagar sedan?
Hur ska jag få er att känna de där rysningarna som kröp längs ryggraden när det var en minut kvar till start och sedan när starten gick och de spelade Vasaloppshymnen. Hur ska jag med ord kunna beskriva hur ofattbart jobbigt det var och hur fruktansvärt trött jag var? Hur ska jag kunna få er och alla andra runtomkring mig att förstå att det är ju jättelänge tills nästa Ultravasan och jag längtar redan?

Jag kan åtminstone försöka.

Sälen – rättare sagt Berga By

Klockan är 03.50 och det är hög tid att krypa upp från den där sköna sängen, dra på kläderna, smörja in benen med liniment och äta gröten. Känner mig lugn, nu finns det inte så mycket mer att göra.

04.45: Tar den där obligatoriska bilden när man ska se sprallig ut innan start. In i startfållan bland alla fasansfullt förväntansfulla medlöpare. Nedräkning, fem minuter kvar. En minut kvar, känner mig sammanbiten och glad.

05.00: Det är så mäktigt när de spelar Vasaloppslåten och alla börjar att röra på sig, all publik (bara sådana där som varit tvungna att gå upp för att köra löpare till start) och de röda fyrverkerierna.

Berga By – Smågan

Det går ett lämmeltåg uppför och uppför. Förvånansvärt många pratar. Jag har bestämt mig för att fokusera på mig själv och inte prata så mycket – för prata, det är jag bra på. Den första biten går lätt, det är mycket grusväg och jag passerar Smågan efter 51 minuter.

Smågan – Mångsbodarna

Det är nu det börjar inser jag, denna sträcka bjuder på teknisk löpning på mycket stigar och hur många spänger som helst. Hamnar i ett led av löpare och det är bara att gilla läget, lägger mig så att jag inte har något direkt framför mig utan jag kan hålla mitt tempo och har fri sikt framåt och inte bara glo in i en rygg. Hamnar ändå titt som tätt inpå andra löpare och då får jag direkt anstränga mig igen för att fokusera på stigen. Doften av skog är fantastisk, det doftar jord, tall, kottar, gran, svamp, liniment, myggmedel och prutt – väldigt många med övertryck i magen speciellt i början.

Mångsbodarna – Risberg

Efter 24 km löpning möter jag familjen första gången i Mångsbodarna. Klockan är 07.20 och jag står och halsar Coca Cola. Hur ofta gör man det en lördagsmorgon? Har även hunnit få i mig sportdryck, energibar, nötkräm och energitabletter. Här bjuds det på blåbärssoppa och en massa annat. Känslan i kroppen är fortfarande bra när jag lämnar Mångsbodarna med siktet inställt på Risberg 10,8 km bort.
Någonstans här, bara någon km bortanför Mångsbodarna blir jag sur, vilken jäkla stig. Vem kom på att dra loppet genom bockstensterräng som lutar lätt utför – är det någon som vet hur fruktansvärt svårt det var där och att det är värsta lårdödaren. Om inte så kan jag med meddela att så är det.

Risberg – Evertsberg

Här händer något, jag har inte så mycket minnen från Risberg eller sträckan till Evertsberg. Jag vet i alla fall att här börjar min kropp att protestera. Jag har ont i låren och svårt att få i mig den energi jag behöver. Mellan Risberg och Evertsberg är det många partier längs med Vasaloppsvägen där det är enkelt för åskådare att följa alla som springer. En sak minns jag. Det där härliga norska pensionärsparet som jag såg och som hejade på mig flera gånger längs med spåret. De hade nog någon som de följde som var i närheten av mig – jag blev glad varje gång de såg mig och viftade lite extra med den norska flaggan och ropade till mig. Här och där plingar det intensivt bak i västen – peppgruppen har fullt sjå att hålla koll på mig, peppa och få uppdateringar från maken. När jag hör Messenger plinget, då känner jag lite extra stöd och vet att jag har många som är med mig denna lördag.

Evertsberg – Oxberg

Evertsberg är en stor knutpunkt, precis som på Vasaloppet och Cykelvasan. Här kan man om man vill göra kläd- och skobyte, de börjar även att servera mera mat här. Pannkakor, vetebullar, korvbitar, ost, saltgurka, blåbärssoppa, pasta, buljong, energibars, sportdryck mm. Hur kan alla andra äta så mycket? Pannkakor – de måste ju lägga sig som en klump i magen. Jag knaprar Snickers, byter till en torr tröja och plockar fram mobilen. I med mer Cola och på med peppmusiken. Orkar inte springa med hörlurar utan låter de andra höra det jag spelar – det kan jag bjuda på. Lämnar Evertsberg med Icona Pops I Love It. Då går det lite lättare – i typ 500 meter.

Sedan dör jag tokdöden tre gånger om. Bestämmer mig för att gå och det blev en hel del av den varan. Magen gör uppror, jag mår illa och får inte i mig något förutom vatten och lite sportdryck. Som tur var klarade jag av att få i mig Enervit gel och liquids.

Oxberg – Hökberg – Eldris

Passerar Oxberg irriterad och trött och fortsätter till Hökberg. Familjens samlade mening från Hökberg är att jag verkar piggare. Har fått i mig lite mer energi och familjen har chipsen redo och de smakar bra. Här hittar jag även geléhallon och jösses, de smakar ljuvligt. Har även mina Mentos mint som är uppfriskande.

Men, backar! Hur jobbigt som helst med utförsbackar! Det går bara inte att kontrollera benen. Ärligt, jag som älskar att cykla fort utför och glida nedför på skidorna. Lårmusklerna skriker och jag gör det enda vettiga, jag går utför och uppför och på platten. Sedan skiter jag i allt och börjar springa igen. De vid sidan om ser nog en lufsande anka. Men som tur är så är det många lufsande ankor i spåret. Är inte ensam!

Eldris – Mora

Nu är jag i Eldris och regnet strilar ned. Ett sista besök på bajamajan, tömmer västen på allt onödigt och påbörjar den sista biten mot Mora. 9 km – det är ju ingenting. 9 km – det var ett helvete! Skönt med kepsen på huvudet.

Den sista biten på Vasaloppsspåret kan jag. Här har jag har åkt Vasaloppet på skidor 5 gånger och jag cyklade här bara en vecka tidigare. Där är kurvan där jag vet att det är 4 km kvar, sedan 3 och 2. Börjar inse att nu är det nära, jag tar mig framåt steg för steg och kommer till Moraparken.

1 km kvar! Det är bara en kilometer kvar! Där på slutet när en kvinna passerar mig kommer den där djävulen äntligen ikapp mig – som jag saknat honom! Jag spurtar! Jag passerar kvinnan och det känns som att jag flyger fram.

Efter 11 timmar 27 minuter och ett gäng sekunder är jag i mål.

Jag klarade det!

Jag gråter. Tårarna bara rinner och kroppen skakar. Jag är så trött och kan inte styra känslorna. Mitt stora mål, Ultravasan 90 km har jag precis klarat av. Ofattbart. Stapplar fram mot staketet där familjen möter mig, jag bara hänger över staketet och gråter och gråter. Barnen undrar vad som händer. Men mamma…här får du en medalj från oss. Ett fint dalahästhuvud med mitt namn och Ultravasan 90 km 2019. Jag gråter ännu mer.

Det var 11 dagar sedan. Jag samlade mig efter målgång, jag fick mina Finishertröjor, en för Ultravasan och en för att jag genomfört en Vasaloppstrippel.

Och vet ni vad – självklart står jag där igen den 22 augusti 2020!

Kram Linda



Cykel Vasan

Utmaningar Posted on augusti 23, 2019 21:58

När jag väl bestämt mig för att göra något, då
brukar det bli så.

I höstas bestämde jag mig för att genomföra Ultravasan och
det är mot det loppet som min träning har varit inriktad sedan i november.

I våras kom jag på att om jag nu ändå kör Vasaloppet 90 km på
skidor och ska springa samma sträcka i augusti, då kan jag ju likaväl även
genomföra Cykelvasan på 94 km, även det loppet i augusti. Och då, när jag har
genomfört alla tre lopp – då har jag klarat av en Vasaloppstrippel 🙂

Sagt och gjort, familjen bestämde sig för en sen vecka
semester i Dalarna och i torsdags kväll för två veckor sedan rullade den hyrda
husbilen iväg från Bårekulla med destination Mora. Med på färden var hela
familjen Wannheden, fyra cyklar och två par löparskor. Fiffigt med husbil, det
är ju bara att lassa in och köra iväg.

På fredagen kom vi till Mora där vi passade på att plocka ut fem
olika nummerlappar. Min nummerlapp till Cykelvasan 94 km på lördagen och
familjens nummerlappar till Cykel Vasan 30 km som vi skulle genomföra på
söndagen.

Fredag kväll tillbringades vid den stora parkeringsytan vid
startplatsen vid Oxberg. På lördag morgon rullade vi mot Sälen, min start var
först 12.40. Det torra vädret bytte karaktär och bjöd på strilande regn. Men
vad gjorde det, vi parkerade husbilen vid startområdet i Berga By och det var
ju bara att byta om och fixa det sista med cykeln.

Bestämde mig en vecka innan loppet att låna sonens cykel som
är 22 år nyare än min mountainbike plus att den hade dämpad framgaffel – något
som jag aldrig fattat grejen med då jag tycker det är jobbigt när man cyklar på
landsväg. Men, oj, vad jag har ändrat uppfattning nu 🙂 Redan nu förstår ni att
min uppladdning inför Cykelvasan inte på långa vägar varit densamma som inför
Ultravasan. Cykla kan jag och jag såg fram emot att trampa mellan Sälen och
Mora.
Starten gick och jag var i startgrupp 55, jag hade mer än 10
000 cyklister framför mig i spåret. Trampade på, 3 km backe uppför och sedan
rullade det på mot Smågan på först asfalt och sedan röda grusvägar – redan nu
var allt genomblött. Bara att gilla läget och trampa vidare. Strax efter att
jag passerat Smågan blev det stökigare skogsväg och jag skruvade om så att
framgaffeln gick in i dämpat läge.

Jag cyklar vidare och forcerar lera, spångar, backar uppför
och utför. Passerar Mångsbodarna och Risberg. Väljer att bara cykla förbi – jag
har gott om energi med mig i fickorna och mycket vatten i säcken på ryggen. Det
är blött, regnet strilar och det är extremt lerigt och uppkört. Har redan
passerat två personer som legat med sjukvårdshjälp vid sidan av spåret.
Tyvärr passerade jag ytterligare tre personer som inte klarat av fart eller kurvor
– aj, jag vet hur fruktansvärt ont det gör att köra vält. Tänk er då hur ont
det måste göra att köra in i ett träd!

Efter Risberg bär det vidare mot Evertsberg, där har man kört
halva loppet och jag är jätteblöt. Här i Evertsberg stannar jag första och enda gången. Plockar fram en energibar till och dricker ordentligt av min
sportdryck, unnar mig även lite blåbärssoppa. Efter Evertsberg är det lätt
cykling, en del asfalt och mycket utför. Passar på att sträcka på mig på
asfaltscyklingen och kommer på mig själv med att sitta och vissla. Då kommer
den där känslan – känslan som jag nästan glömt bort – det är så kul att cykla! Jag
älskar farten och vinden i ansiktet.

Evertsberg till Oxberg – Oxberg till Hökberg – Hökberg till
Eldris och sedan är det bara 9 km kvar. Det är extremt blött. Men, det är
fortfarande kul.

Under färden har jag tappat en värdefull Enervit Liquid, den
gled ur handen i geggan. Ser till att fylla på med det jag har kvar. Mot slutet
börjar jag känna av mina handleder och det svider i näsan. Jag fick tidigare
under loppet något som flög in i näsan. Jag såg en svart sak komma i full fart och
rakt in i näsan. Jäklar vad ont det gjorde, men den där saken som
bestämt sig för att placera sig i min näsa for ut lika fort. Tänk er en ärta i
näsan som du blåser ut, i farten! Bara ta i och ”blås” ut den igen.
Fjong liksom, men jösses – vad det sved och gjorde ont. Vet fortfarande
inte om det var en lerklump eller en humla.

Efter Eldris borde det vara enkel cykling tänkte jag men ack
vad jag bedrog mig. Fick kämpa som sjutton mot lera, pölar och skit. Uppkört,
spårigt och halt.

När det är fyra kilometer kvar oavsett om du åker skidor,
cyklar eller springer Vasaloppet så passerar man en skarp kurva och närmar sig
för varje meter Mora och det välkända målportalen. Det vara bara skidåkningen i
år som var enkel den sista biten. Det gick inte att slappna av under cyklingen,
en av de sista utförskörningarna när det är drygt två kilometer kvar var så uppkörd
att det knappt gick att ta sig fram. En helt vanlig dag hade de där fyra
kilometrarna varit hur lätta som helst, men inte denna lördag och jag kan lova
er att de var inte enklare en vecka senare.

Svor högt med en kilometer kvar – stora gyttjehål men med de
sista krafterna forcerar jag dem plus de två sista backarna mot upploppet. Ni vet de där två stigningarna som är precis innan Zornmuséet och upploppet. Har ni någon gång kollat på Vasaloppet på tv så vet ni att de finns där och de är branta!

Rullar över mållinjen och inser att jag har gett mig själv en
rejäl dos frisk luft och ansiktet har fått en massa fukt och en bra
lerinpackning 🙂Ladda om, duscha länge, tvätta kläder i handfat, äta middag,
åka husbil tillbaka till Oxberg, sova för att sedan starta ett nytt lopp
tillsammans med familjen dagen därpå – men det får bli ett annat inlägg.

Det var Jättekul att köra 94 km Cykel Vasan! Vill ni se hur det var? Kolla på SVT Play, sök på CykelVasan. SVT har gjort ett riktigt bra program på 45 mintuter om årets lopp. Vill du verkligen se hur lerigt det var, då räcker det att du kollar de sista 10 minutrarna 🙂



Trött

Sport Posted on augusti 21, 2019 19:09

En bild säger mer än tusen ord – Gissa vad jag precis gjort nedan…..



Lättskrämd

Linda Posted on augusti 2, 2019 20:10

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är
lättskrämd, jag är väldigt lättskrämd vilket mannen min skrattar gott åt. Får
ofta höra här hemma – Jag bor också här eller Ja, jag är hemma fortfarande.
Kommentarer jag får efter att ha ryckt till eller Skrikit till när jag stött
ihop med honom här i huset.

I vårt gamla hus fick jag hjärtklappning och skrek högt en
kväll när jag var ensam hemma och barnen var små. Där hade vi en massa
garderober under trappan och de hade spegeldörrar. Om man lämnade en sådan dörr
öppen, kom från köket och rundade hörnet ut mot hallen – då stod man plötsligt
öga mot öga med en annan person – fy….då hoppar man högt innan man inser att
hoppsan, det där är ju jag 🙂

För att inte nämna fasan när man första sommaren som husägare
är ute och klipper gräsmattan i godan ro och råkar köra över en padda – padda
överallt. Jag släppte gräsklipparen och springer in i huset, ropar till maken
att jag har kört över en padda….iiiiiiiii….han svarar lite lugnt: Vad
gjorde du med gräsklipparen? Öhhh, den släppte jag. Men, då får du ju gå ut och
ta hand om den. Ja just det, den var ju självgående så det var bara att springa
ut och fånga upp den innan den styrde in till grannen. Jag har sedan dess
paddfobi.

I fredags för en vecka sedan var det dags för mitt livs
längsta träningspass, inte i timmar utan i antal löpta kilometrar. 50 km
långdistans stod det på schemat – även träna på att äta och dricka under passet.

Det var väldigt varmt förra veckan och fredagen skulle bjuda
på temperaturer upp mot 30 grader. Satte klockan tidigt, gjorde mig iordning
och strax före 8 hade jag parkerat bilen på parkeringen ovanför Bertilssons
Stuga vid Lilla Delsjön. Planen var att ha bilen som bas och komma tillbaka
till den för intag av energi. Det blev en svettig dag runt i Delsjö och
Skatåsområdet, ett bra val då jag fick mycket skugga och varierande terräng.

Efter 8 km kom jag tillbaka till bilen första gången och
självklart var jag kissnödig. Klev ut i skogen och hukade mig. Plötsligt kände
jag mig iakttagen, tittade upp och där tre meter framför mig stod en räv –
tittade rakt in hens ögon. Hej på dig du, drog snabbt upp och småsprang
tillbaka till bilen.

När jag var ute på 18-km stigen sprang en liten ödla framför
mig, lättskrämda Linda gjorde ett extrahopp. Sedan kom jag på att det var dagen
då djuren bestämt sig för att skrämma Linda för ett tag senare hoppade en groda
framför fötterna – lika läbbigt som paddor nästan. Snyggaste och högsta
konstiga löpstegshoppet gjorde jag efter 39 km då en huggorm plötsligt låg där
i solen en meter framför mig – tjoho – bra fotnedsättning efter det hoppet.

Sjåpig och lättskrämd är jag. Roligast under de timmar jag var ute och sprang var de danska
männen som kom cyklandes på MTB uppför den långa och sega backen tillbaka till bilen. Jag var klar och gick den sista biten. Först en man, sedan en till
och till sist hör jag att det kommer en till med ganska ansträngda andetag. Jag
som aldrig kan vara tyst sa till honom att det var bra jobbat, sedan sa jag: Vi
kan byta om du vill, jag tar din cykel och du går….han hummade något och
ropade sedan: Carsten… Då förstod jag att de var från Danmark.

När jag kom upp till bilen satt den trötta dansken på en bänk
medans hans kompisar lastade cyklar på bilen. Jag kunde ju inte vara tyst 😉 så
jag frågade hur långt de cyklat. Han fattade inte så vi bytte till engelska.

Jo, de hade cyklat 16 km. Jaha sa jag, jag har sprungit 50.
Fick följdfrågan, 15 eller 50? 50 svarade jag igen lika glatt….då stirrade de
alla tre på mig och jag log.
När jag sedan bytt till torra kläder, tagit på mig tofflor –
så underbart för fötterna – och körde iväg. Då vinkade alla tre ivrigt och jag
vinkade tillbaka.

Man kan undra vad de tänkte.



Nästa »