Blog Image

SportMamman

Mitt Liv, Mitt Val, Min Glädje

Det är Mitt Liv, Det är Mitt Val och det är Min Glädje. 
Jag mår bra av att röra på mig, jag får energi av det och jag orkar så mycket annat när jag har balans i min träning.

Så tråkigt

Linda, SATS Posted on augusti 2, 2020 10:56

Om mitt tidigare inlägg handlade om att det var så enkelt att packa ned löparskorna så kommer detta handla om hur oerhört tråkigt det är att springa på löpband…

Häromdagen när det var 15 grader och stormvindar ute tröt min lust till att springa, ibland har jag sådana dagar – jag är ändå ganska normal. Då kom jag på den briljanta idén att jag kan ju ta en sväng till SATS och kombinera löpning på löpband med styrketräning.

Jag unnar mig varje sommar lång ledighet från SATS och instruktörsrollen där. Det är inte för att jag inte trivs utan för att få distans till det och samla ny energi inför hösten. Om jag hade kört på vecka in och vecka ut med bara någon veckas ledighet – då kan jag lova att jag inte hade haft det där lilla extra som instruktör. För när jag är på SATS och leder pass – då är jag där och ser till att medlemmarna får min fulla uppmärksamhet.

Tillbaka till min idé om att springa på löpband. De står där på rad och det finns tvskärmar monterade ovanför dem, men de kan man ju inte springa och kolla på. Då trillar man ju av löpbandet för att nacken förvrids åt fel håll. Om man ska kolla på de skärmarna är det promendtempo som gäller och hålla i sig samtidigt. Mycket enklare att springa utomhus mao 🙂



Tryckte på On och bandet började att röra sig. Jag är inte nybörjare på att springa på löpband men jag brukar inte göra det mer än korta uppvärmningspass inför annan träning.

Tänkte att 30 minuter blir väl bra, efter fem minuter började jag att fundera på vad jag höll på med. 10 km/h sa displayen, det kändes som att jag sprang mycket fortare, tungt var det också. 10 km/h är inte fort för mig, det är snarare distanstempo. Som tur var hade jag lurar på mig och lyssnade på spännande ljudbok som fick mig att tänka på annat. Pip – Garminklockan meddelade glatt att nu har jag sprungit 2 km, tempo typ 7 minuter/km. Ärligt, det kan ju inte stämma och det förstod jag att det inte gjorde eftersom jag var inomhus – men ändå

.
Ökade farten på löpbandet och började så smått svettas – nu flög jag fram – displayen sa 5,40/km. Ärligt, det kändes ju som att jag höll minst 4-minutersfart.

15 minuter passerade och jag kom på superidén att nu ska jag byta löpband, det är säkert fel på detta. Kliver av och går och hämtar papper så att jag kan torka pannan. Upp på bandet bredvid som även var inne i ett hörn. Nu jäklar, nu ska jag springa 🙂 Till er som undrar – ja, jag städade/torkade av båda löpbanden efter mig.

Möjligtvis kanske eventuellt att det gick lite enklare. Men, höll på att dö tristessdöden där och då. 15 minuter kvar. Nu måste jag hitta på något – det fick bli 12 minuter tuffa intervaller. Maxade farten i 30 sekunder och drog ned den rejält i 30 sekunder. Nu hände det saker med pulsen och flåset och tiden gick fortare än när jag bara malde på.

Efter 30 minuter var jag mer än nöjd – summerar ett pass på löpbandet att det är inget för mig, det var astråkigt. Men, det är ett bra komplement för intervalllöpning då det går enkelt att öka fart och lutning på bandet. Jag har stor respekt för alla som klarar av att nöta mil inomhus – jag springer hellre många mil utomhus.


Kompletterade löpningen med styrka, en skön dusch och när jag kom hem hade Ida och hennes kompis lagat middag som stod på bordet och väntade.



Så enkelt

Familj, Linda, Sport Posted on juli 30, 2020 10:20

Fördelen med att springa är att man kan göra det vart man är befinner sig 🙂

Jag packar alltid(nästan alltid) ned mina löparskor och träningskläder när jag ska åka bort. Det är så skönt att börja dagen med en löptur. Eller ta en runda på lunchen eller eftermiddagen.

Eftersom jag springer så mycket som jag gör är det en bonus för känslan att springa på andra platser än bara runt Landvetter.

För ett par veckor sedan var vi i Åmål med två övernattningar. Där unnande jag mig tre härliga morgonturer, åtminstone två var njutarrundor. Den tredje innebar intervaller på 12*400, så det kanske inte var lika mycket njutning. Dock var turen på Dalslands Kanal riktigt fin 🙂



Veckan därpå var vi ute på Källö Knippla i två dagar. Där har vi varit många gånger, vi brukar bo på vandrarhemmet i hamnen och jag har småjoggat många varv runt ön vid alla tillfällen vi har varit där. Barnen njöt för fullt på Knippla med kompisar och båtkörning.

Vaknade på tisdagsmorgonen till strilande regn ute, det har varit en hel del av den varan de senaste veckorna. Det var återigen dags för veckans intervallpass, hur får man till ett intervallpass på en kuperad ö där intervallerna helst skulle genomföras på plant underlag?

Fick till ett gäng hyfsat platta 300-metersintervaller i ösregn och 14 grader. Utsikten och miljön var iallfall oslagbar. Många var ute och sprang den morgonen, mötte ett helt gäng som gjorde utfallsövningar. En yngre tjej sprang intervaller på fotbollsplanen och en man avverkade nog fem varv runt ön, jag mötte honom ett flertal gånger när jag sprang fram och tillbaka på min ganska platta sträcka.


Gå på vatten kan jag med – det lärde jag mig i juni då det var väldigt varmt. Den veckan när det var mellan 25-30 grader avslutade jag mina löprundor här hemma med ett bad vid bryggan. Att gå på vatten – det var enklare än jag trodde 😉 Men nu vet jag att jag kan det så då behöver jag inte träna mer på det.



Vad hände?

Linda, Marathon, Sport, Utmaningar Posted on juli 11, 2020 21:45

Det är precis vad en bekant frågade för ett tag sedan – Vad hände med din blogg Linda?

Ja vad hände egentligen?


Kan jag skylla på Covid19/Corona?

Nej, det kan jag nog inte men Corona kom till Sverige och världen och ändrade på det mesta för oss alla. Vanor, rutiner, middagar, fester, sammankomster, träningstillfällen, tävlingar, kramar, handslag, kroppskontakt, hur man går till affären, permitteringar, varsel, vem man träffar, hur man träffas, födelsedagskalas, träffa mor/farföräldrar, jobbresor, möten, hemmakontor – ja, allt är annorlunda och vi har så smått vant oss vid det.

Jag flög fram i spåret mellan Berga By och Mora i slutet av februari. Snöbrist rådde och det var länge en stor ovisshet om de skulle klara av att genomföra alla skidlopp under Vasaloppsveckan – men konstsnö räddade årets Vasalopp, framförallt årets Öppna Spår. Lagom till Vasaloppet snöade det och de som åkte fick en moddig och tuff tur till Mora.
När jag åkte var det stenhårda och isiga spår. Jag lyckades att helt tappa kontrollen i en utförskörning efter Mångsbodarna. Inte brant, men alldeles lagom hög fart i vänsterspår och högersväng för att inte klara av isen som plötsligt uppenbarade sig under skidorna. Tre meter bred och tjugo meter lång. Pang. Satan vad ont det gjorde. En sådan där smäll som ger huvudvärk utan att man har slagit i huvudet. Kände inte efter så mycket mer utan fortsatte – 5 mil senare kände jag att det gjorde ont i höger handled. Det går väl över tänkte jag. Nytt personbästa fick jag vid målportalen i Mora 🙂 WOHO 🙂

Då kom den, smärtan och värken. 7 mil körde jag med en liten fraktur och stukning i höger handled. Envis, jag? Det har jag aldrig hört. Snarare stark och beslutsam 😉


Sedan kom Corona och tog oss i sitt grepp – skrämmande!

Inget är som innan – alla lopp jag är/var anmäld till i år är inställda eller ger möjligheten till att genomföra det virtuellt.

Först Göteborgsvarvet, sedan Stockholm Marathon. Jag sprang ett virtuellt Göteborgsvarv i maj och fick Kexchoklad, medalj och banan vid mål 🙂


För fyra veckor sedan meddelade Vasaloppsorganisationen att hela Vasaloppets sommarvecka ställs in. Så, 15 augusti cyklar jag 9 mil Cykelvasan på hemmaplan och 22 augusti kommer en rejäl utmaning i form av 9 mil Ultravasan – själv, hemmavid. Ärligt, hur kul är det?

Men, jag var anmäld till dessa lopp och jag har bestämt mig för att genomföra min andra Vasaloppstrippel. Cyklingen är inga problem, det är ju bara att rulla på liksom. Har ju en hel del rutin där. Löpningen kan bli seg men jag har en plan och jag kommer att få sällskap av medlöpare. Det kommer inlägg om det längre fram 🙂

Att sedan genomföra ett virtuellt Stockholm Marathon två veckor senare, 5 september kanske inte är det bästa. Men, planen är att jag ska göra det men det får kroppen avgöra där och då.

Så, vi kan väl komma överens om att det ändå är Coronans fel ändå. Så har vi något att skylla på iallafall.

Tack Jeanette för att du frågade om bloggen för ett tag sedan. Jag har gått igenom alldeles för mycket årets 6 första månader och inte varit i balans att skriva men längtan att skriva har så smått smygit sig på så nu kör vi 🙂

Jag hoppas att ni alla mår bra och att ni tar hand om er på allra bästa möjliga vis.

Jag är snart tillbaka. Njut av livet och sommaren.



Ett tag sedan

Linda, Uncategorised Posted on januari 31, 2020 10:10

Det har hänt mycket under hösten och speciellt i december. Saker som jag inte har kunnat styra över eller kontrollera, saker som tagit hårt och fått mig ur balans.

Så mycket ur balans att jag stundtals har tvivlat – men jag har fått hjälp från flera håll och tar fortfarande emot den. I takt med att dagarna blir ljusare och ljusare blir det bättre och bättre – det hoppas vi på i alla fall.

Nu är det januari 2020, hörde på radion att medeltemperaturen för området där vi bor har varit 5 grader högre än normalt. Inte konstigt att snön lyser med sin frånvaro. I brist på snö har jag fått göra bekantskap med rullskidorna – som sonen sa häromdagen: Du är inte snygg mamma, det ser roligt ut 🙂

Jag har mina andhål och de har jag fortsatt med att ha. Att träning kan minska stress och ge endorfiner/välbefinnande är inget nytt. Att då ha sin träning som grund till att ta sig igenom något jobbigt, få komma ut och andas och få positiv feedback tillbaka. Det är något som lyfter mig.

Så, februari är på ingång. Där kommer vi garanterat att få uppleva snö och härliga äventyr, hela familjen.



Bara.Ut.Och.Kör.Maxa.Andas

Linda Posted on oktober 12, 2019 08:00

Är det alltid kul att snöra på sig springskorna och ge sig ut? Har jag alltid motivationen att genomföra det som står i träningsprogrammet? Sjävklart inte. Det var inte alltid kul att i vintras sticka ut i mörker, snöfall och stark vid. Eller intervallpassen i vårstormarna i våras. Men allt som oftast är det faktiskt med en positiv känsla i kroppen jag sticker iväg och framför allt när jag är klar.

I måndags stod det testpass på schemat, dvs efter uppvärmning ska jag springa 10 km så fort jag kan, samma sträcka varje gång. Dessa pass har jag en gång i månaden.

Just i måndags var ingen bra dag för detta pass så jag planerade in det i torsdags istället. Sedan blev torsdagen inte alls som planerat och det var en ledsen, arg och frustrerad Linda som påbörjade träningen strax efter 17 på eftermiddagen.

Jag springer dessa pass längs med Härrydavägen, följer cykelbanan mellan Landvetter och Härryda kyrka och sedan tillbaka.

Jag brukar ofta gå ut så hårt jag kan och seden är det bara att springa och springa.

Samma runda för en månad sedan, i torsdags 1½ minut bättre. Jag kände tidigt att det gick fort men trodde inte att jag efter 5 km skulle kunna öka ännu mer. Men det gjorde jag.

Tur att det fanns en lyktsolpe att luta sig mot när jag var klar – sedan lätt jogging tillbaka och passet var avklarat.

Ibland är det bra att ventilera sig, springa bort det är negativa och komma hem med ny energi i kroppen.

Dock blir det tufft om en månad att öka ännu mer – men – jag är ju tävlingsmänniska 😉



Ultravasan

Linda Posted on september 21, 2019 08:29

Det har gått fem veckor sedan jag stod där på startlinjen i Berga By och hade 9 mil löpning framför mig innan jag skulle vara framme i Mora.

Jag har landat i mitt livs utmaning och jag är redan anmäld till alla tre långlopp nästa år. Vasaloppet på skidor, Cykelvasan och Ultravasan.

Det var långt och kroppen reagerade på att sätt jag inte kunde föreställa mig. Det tog nästan två veckor för kroppen att återställa sig och det var en varannandagskänsla både när det gällde trötthet, hunger och humör.

Nu är jag igång igen och har nya mål uppsatta inom den närmsta tiden.

I nästa inlägg kan ni läsa om min färd mellan Berga By och Mora. Nu är det dags för mig att göra mig iordning för lördagens klasser på SATS.



En heldag i skogen i Dalarna

Ultralöpning Posted on september 21, 2019 08:14

Jag klarade mitt livs största utmaning och självklart kommer jag att göra det igen. Nedan kan ni läsa min sammanfattning av loppet och hur det kändes, detta blogginlägg skrev jag för Vetenskapshälsan http://www.vetenskapshalsan.se Alla mina tre blogginlägg går att finna under deras blogg. Detta inlägg publicerades 29 augusti.

Lördag 17 augusti
Det är dags för mig att knyta ihop säcken och sammanfatta min resa till fots under Ultravasan. En resa som ni har fått följa från sidan om men som jag har fått uppleva live.

Hur ska jag kunna sammanfatta vad det var jag fick uppleva för 11 dagar sedan?
Hur ska jag få er att känna de där rysningarna som kröp längs ryggraden när det var en minut kvar till start och sedan när starten gick och de spelade Vasaloppshymnen. Hur ska jag med ord kunna beskriva hur ofattbart jobbigt det var och hur fruktansvärt trött jag var? Hur ska jag kunna få er och alla andra runtomkring mig att förstå att det är ju jättelänge tills nästa Ultravasan och jag längtar redan?

Jag kan åtminstone försöka.

Sälen – rättare sagt Berga By

Klockan är 03.50 och det är hög tid att krypa upp från den där sköna sängen, dra på kläderna, smörja in benen med liniment och äta gröten. Känner mig lugn, nu finns det inte så mycket mer att göra.

04.45: Tar den där obligatoriska bilden när man ska se sprallig ut innan start. In i startfållan bland alla fasansfullt förväntansfulla medlöpare. Nedräkning, fem minuter kvar. En minut kvar, känner mig sammanbiten och glad.

05.00: Det är så mäktigt när de spelar Vasaloppslåten och alla börjar att röra på sig, all publik (bara sådana där som varit tvungna att gå upp för att köra löpare till start) och de röda fyrverkerierna.

Berga By – Smågan

Det går ett lämmeltåg uppför och uppför. Förvånansvärt många pratar. Jag har bestämt mig för att fokusera på mig själv och inte prata så mycket – för prata, det är jag bra på. Den första biten går lätt, det är mycket grusväg och jag passerar Smågan efter 51 minuter.

Smågan – Mångsbodarna

Det är nu det börjar inser jag, denna sträcka bjuder på teknisk löpning på mycket stigar och hur många spänger som helst. Hamnar i ett led av löpare och det är bara att gilla läget, lägger mig så att jag inte har något direkt framför mig utan jag kan hålla mitt tempo och har fri sikt framåt och inte bara glo in i en rygg. Hamnar ändå titt som tätt inpå andra löpare och då får jag direkt anstränga mig igen för att fokusera på stigen. Doften av skog är fantastisk, det doftar jord, tall, kottar, gran, svamp, liniment, myggmedel och prutt – väldigt många med övertryck i magen speciellt i början.

Mångsbodarna – Risberg

Efter 24 km löpning möter jag familjen första gången i Mångsbodarna. Klockan är 07.20 och jag står och halsar Coca Cola. Hur ofta gör man det en lördagsmorgon? Har även hunnit få i mig sportdryck, energibar, nötkräm och energitabletter. Här bjuds det på blåbärssoppa och en massa annat. Känslan i kroppen är fortfarande bra när jag lämnar Mångsbodarna med siktet inställt på Risberg 10,8 km bort.
Någonstans här, bara någon km bortanför Mångsbodarna blir jag sur, vilken jäkla stig. Vem kom på att dra loppet genom bockstensterräng som lutar lätt utför – är det någon som vet hur fruktansvärt svårt det var där och att det är värsta lårdödaren. Om inte så kan jag med meddela att så är det.

Risberg – Evertsberg

Här händer något, jag har inte så mycket minnen från Risberg eller sträckan till Evertsberg. Jag vet i alla fall att här börjar min kropp att protestera. Jag har ont i låren och svårt att få i mig den energi jag behöver. Mellan Risberg och Evertsberg är det många partier längs med Vasaloppsvägen där det är enkelt för åskådare att följa alla som springer. En sak minns jag. Det där härliga norska pensionärsparet som jag såg och som hejade på mig flera gånger längs med spåret. De hade nog någon som de följde som var i närheten av mig – jag blev glad varje gång de såg mig och viftade lite extra med den norska flaggan och ropade till mig. Här och där plingar det intensivt bak i västen – peppgruppen har fullt sjå att hålla koll på mig, peppa och få uppdateringar från maken. När jag hör Messenger plinget, då känner jag lite extra stöd och vet att jag har många som är med mig denna lördag.

Evertsberg – Oxberg

Evertsberg är en stor knutpunkt, precis som på Vasaloppet och Cykelvasan. Här kan man om man vill göra kläd- och skobyte, de börjar även att servera mera mat här. Pannkakor, vetebullar, korvbitar, ost, saltgurka, blåbärssoppa, pasta, buljong, energibars, sportdryck mm. Hur kan alla andra äta så mycket? Pannkakor – de måste ju lägga sig som en klump i magen. Jag knaprar Snickers, byter till en torr tröja och plockar fram mobilen. I med mer Cola och på med peppmusiken. Orkar inte springa med hörlurar utan låter de andra höra det jag spelar – det kan jag bjuda på. Lämnar Evertsberg med Icona Pops I Love It. Då går det lite lättare – i typ 500 meter.

Sedan dör jag tokdöden tre gånger om. Bestämmer mig för att gå och det blev en hel del av den varan. Magen gör uppror, jag mår illa och får inte i mig något förutom vatten och lite sportdryck. Som tur var klarade jag av att få i mig Enervit gel och liquids.

Oxberg – Hökberg – Eldris

Passerar Oxberg irriterad och trött och fortsätter till Hökberg. Familjens samlade mening från Hökberg är att jag verkar piggare. Har fått i mig lite mer energi och familjen har chipsen redo och de smakar bra. Här hittar jag även geléhallon och jösses, de smakar ljuvligt. Har även mina Mentos mint som är uppfriskande.

Men, backar! Hur jobbigt som helst med utförsbackar! Det går bara inte att kontrollera benen. Ärligt, jag som älskar att cykla fort utför och glida nedför på skidorna. Lårmusklerna skriker och jag gör det enda vettiga, jag går utför och uppför och på platten. Sedan skiter jag i allt och börjar springa igen. De vid sidan om ser nog en lufsande anka. Men som tur är så är det många lufsande ankor i spåret. Är inte ensam!

Eldris – Mora

Nu är jag i Eldris och regnet strilar ned. Ett sista besök på bajamajan, tömmer västen på allt onödigt och påbörjar den sista biten mot Mora. 9 km – det är ju ingenting. 9 km – det var ett helvete! Skönt med kepsen på huvudet.

Den sista biten på Vasaloppsspåret kan jag. Här har jag har åkt Vasaloppet på skidor 5 gånger och jag cyklade här bara en vecka tidigare. Där är kurvan där jag vet att det är 4 km kvar, sedan 3 och 2. Börjar inse att nu är det nära, jag tar mig framåt steg för steg och kommer till Moraparken.

1 km kvar! Det är bara en kilometer kvar! Där på slutet när en kvinna passerar mig kommer den där djävulen äntligen ikapp mig – som jag saknat honom! Jag spurtar! Jag passerar kvinnan och det känns som att jag flyger fram.

Efter 11 timmar 27 minuter och ett gäng sekunder är jag i mål.

Jag klarade det!

Jag gråter. Tårarna bara rinner och kroppen skakar. Jag är så trött och kan inte styra känslorna. Mitt stora mål, Ultravasan 90 km har jag precis klarat av. Ofattbart. Stapplar fram mot staketet där familjen möter mig, jag bara hänger över staketet och gråter och gråter. Barnen undrar vad som händer. Men mamma…här får du en medalj från oss. Ett fint dalahästhuvud med mitt namn och Ultravasan 90 km 2019. Jag gråter ännu mer.

Det var 11 dagar sedan. Jag samlade mig efter målgång, jag fick mina Finishertröjor, en för Ultravasan och en för att jag genomfört en Vasaloppstrippel.

Och vet ni vad – självklart står jag där igen den 22 augusti 2020!

Kram Linda



Cykel Vasan

Utmaningar Posted on augusti 23, 2019 21:58

När jag väl bestämt mig för att göra något, då
brukar det bli så.

I höstas bestämde jag mig för att genomföra Ultravasan och
det är mot det loppet som min träning har varit inriktad sedan i november.

I våras kom jag på att om jag nu ändå kör Vasaloppet 90 km på
skidor och ska springa samma sträcka i augusti, då kan jag ju likaväl även
genomföra Cykelvasan på 94 km, även det loppet i augusti. Och då, när jag har
genomfört alla tre lopp – då har jag klarat av en Vasaloppstrippel 🙂

Sagt och gjort, familjen bestämde sig för en sen vecka
semester i Dalarna och i torsdags kväll för två veckor sedan rullade den hyrda
husbilen iväg från Bårekulla med destination Mora. Med på färden var hela
familjen Wannheden, fyra cyklar och två par löparskor. Fiffigt med husbil, det
är ju bara att lassa in och köra iväg.

På fredagen kom vi till Mora där vi passade på att plocka ut fem
olika nummerlappar. Min nummerlapp till Cykelvasan 94 km på lördagen och
familjens nummerlappar till Cykel Vasan 30 km som vi skulle genomföra på
söndagen.

Fredag kväll tillbringades vid den stora parkeringsytan vid
startplatsen vid Oxberg. På lördag morgon rullade vi mot Sälen, min start var
först 12.40. Det torra vädret bytte karaktär och bjöd på strilande regn. Men
vad gjorde det, vi parkerade husbilen vid startområdet i Berga By och det var
ju bara att byta om och fixa det sista med cykeln.

Bestämde mig en vecka innan loppet att låna sonens cykel som
är 22 år nyare än min mountainbike plus att den hade dämpad framgaffel – något
som jag aldrig fattat grejen med då jag tycker det är jobbigt när man cyklar på
landsväg. Men, oj, vad jag har ändrat uppfattning nu 🙂 Redan nu förstår ni att
min uppladdning inför Cykelvasan inte på långa vägar varit densamma som inför
Ultravasan. Cykla kan jag och jag såg fram emot att trampa mellan Sälen och
Mora.
Starten gick och jag var i startgrupp 55, jag hade mer än 10
000 cyklister framför mig i spåret. Trampade på, 3 km backe uppför och sedan
rullade det på mot Smågan på först asfalt och sedan röda grusvägar – redan nu
var allt genomblött. Bara att gilla läget och trampa vidare. Strax efter att
jag passerat Smågan blev det stökigare skogsväg och jag skruvade om så att
framgaffeln gick in i dämpat läge.

Jag cyklar vidare och forcerar lera, spångar, backar uppför
och utför. Passerar Mångsbodarna och Risberg. Väljer att bara cykla förbi – jag
har gott om energi med mig i fickorna och mycket vatten i säcken på ryggen. Det
är blött, regnet strilar och det är extremt lerigt och uppkört. Har redan
passerat två personer som legat med sjukvårdshjälp vid sidan av spåret.
Tyvärr passerade jag ytterligare tre personer som inte klarat av fart eller kurvor
– aj, jag vet hur fruktansvärt ont det gör att köra vält. Tänk er då hur ont
det måste göra att köra in i ett träd!

Efter Risberg bär det vidare mot Evertsberg, där har man kört
halva loppet och jag är jätteblöt. Här i Evertsberg stannar jag första och enda gången. Plockar fram en energibar till och dricker ordentligt av min
sportdryck, unnar mig även lite blåbärssoppa. Efter Evertsberg är det lätt
cykling, en del asfalt och mycket utför. Passar på att sträcka på mig på
asfaltscyklingen och kommer på mig själv med att sitta och vissla. Då kommer
den där känslan – känslan som jag nästan glömt bort – det är så kul att cykla! Jag
älskar farten och vinden i ansiktet.

Evertsberg till Oxberg – Oxberg till Hökberg – Hökberg till
Eldris och sedan är det bara 9 km kvar. Det är extremt blött. Men, det är
fortfarande kul.

Under färden har jag tappat en värdefull Enervit Liquid, den
gled ur handen i geggan. Ser till att fylla på med det jag har kvar. Mot slutet
börjar jag känna av mina handleder och det svider i näsan. Jag fick tidigare
under loppet något som flög in i näsan. Jag såg en svart sak komma i full fart och
rakt in i näsan. Jäklar vad ont det gjorde, men den där saken som
bestämt sig för att placera sig i min näsa for ut lika fort. Tänk er en ärta i
näsan som du blåser ut, i farten! Bara ta i och ”blås” ut den igen.
Fjong liksom, men jösses – vad det sved och gjorde ont. Vet fortfarande
inte om det var en lerklump eller en humla.

Efter Eldris borde det vara enkel cykling tänkte jag men ack
vad jag bedrog mig. Fick kämpa som sjutton mot lera, pölar och skit. Uppkört,
spårigt och halt.

När det är fyra kilometer kvar oavsett om du åker skidor,
cyklar eller springer Vasaloppet så passerar man en skarp kurva och närmar sig
för varje meter Mora och det välkända målportalen. Det vara bara skidåkningen i
år som var enkel den sista biten. Det gick inte att slappna av under cyklingen,
en av de sista utförskörningarna när det är drygt två kilometer kvar var så uppkörd
att det knappt gick att ta sig fram. En helt vanlig dag hade de där fyra
kilometrarna varit hur lätta som helst, men inte denna lördag och jag kan lova
er att de var inte enklare en vecka senare.

Svor högt med en kilometer kvar – stora gyttjehål men med de
sista krafterna forcerar jag dem plus de två sista backarna mot upploppet. Ni vet de där två stigningarna som är precis innan Zornmuséet och upploppet. Har ni någon gång kollat på Vasaloppet på tv så vet ni att de finns där och de är branta!

Rullar över mållinjen och inser att jag har gett mig själv en
rejäl dos frisk luft och ansiktet har fått en massa fukt och en bra
lerinpackning 🙂Ladda om, duscha länge, tvätta kläder i handfat, äta middag,
åka husbil tillbaka till Oxberg, sova för att sedan starta ett nytt lopp
tillsammans med familjen dagen därpå – men det får bli ett annat inlägg.

Det var Jättekul att köra 94 km Cykel Vasan! Vill ni se hur det var? Kolla på SVT Play, sök på CykelVasan. SVT har gjort ett riktigt bra program på 45 mintuter om årets lopp. Vill du verkligen se hur lerigt det var, då räcker det att du kollar de sista 10 minutrarna 🙂



Nästa »