Förra året eller för att vara mer exakt hösten 2018 började jag att fundera över om jag skulle våga springa Ultravasan 10 månader senare.

Nu vet vi ju att det gjorde jag. När jag väl bestämt mig för att springa Ultravasan tänkte jag att då kan jag ju likaväl köra Cykelvasan och eftersom jag redan då var anmäld till Vasaloppets Öppna Spår – då kan det ju bli en trippel.

Den 17 augusti 2019 sprang jag genom målportalen i Mora efter min första Ultravasa och då hade jag även genomfört Vasaloppstrippeln 90 km. Alla tre långlopp inom ett och samma år.

Det var självklart redan då att det ska jag göra igen.

Den 22 augusti genomförde jag mitt andra Ultravasalopp och därmed även min andra Vasaloppstrippel.

Men i år blev ju inget som vanligt. Veckan i Dalarna i husbil ställdes in, loppen ställdes in och vi erbjöds att genomföra Hemmavasan istället.

Det krävs mycket för att klara av dessa långlopp på hemmaplan, det är ju inte på långa vägar att jämföra med att stå på en startlinje omgiven av tusentals andra som har samma utmaning framför sig. Det är verkligen inte samma sak att springa själv jämfört med att ha klampet av andra fötter runtomkring sig. Det är faktiskt stundtals ganska ensamt – speciellt när orken tryter och man saknar publikens stöd och andra medlöpares energi.

Om jag tvekade någon gång till att jag skulle klara av det själv – nej.

Första loppet skedde ju faktiskt på plats i mellan Sälen och Mora, enda gången i år som jag fått känna den där härliga känslan av nervositet och att något verkligen är på G. Att ha en starttid att passa. Det är något speciellt.
Öppet Spår 90 km körde jag en solig dag i februari. Det blev nytt personbästa och en spricka i handleden. Skidåkning Sälen till Mora, 7:15:16.

Det andra loppet i Vasaloppstrippeln, Cykelvasan 94 km. Nu blev det premiär för Hemmavasan och jag plockade fram min trotjänare, min röda mountainbike som inköptes 1995. Utan sällskap trampade jag 94 km på hemmaplan. Det sköna med cyklingen är att man kan rulla i utförsbackarna och att man ändå kommer framåt. Fort kan det gå med, riktigt fort ibland. Cykelvasan home edition, 94 km cykling, 03:55:02.

Det sista loppet blev Ultravasan, även denna i varianten Hemmavasan. Det var ju bara att göra det. Tidig start här hemma i Bårekulla och målgang vid Massetjärn i Mölnlycke drygt 10 timmar senare. Jag fick mycket hjälp och support längs vägen och jag hade en hel del energi kvar när jag sprang in under Kristians och Rasmus armar – min alldeles egna målportal. Ultravasan home edition, 90 km löpning. 10:10:09.

Vasaloppstrippel nummer två var därmed avklarad.

Bra gjorde jag det med, jag blev trea av alla damer/kvinnor som genomförde Vasaloppstrippeln 2020. Lite skryt – jag är typ bäst 😉 tycker jag själv iallafall.