Om mitt tidigare inlägg handlade om att det var så enkelt att packa ned löparskorna så kommer detta handla om hur oerhört tråkigt det är att springa på löpband…

Häromdagen när det var 15 grader och stormvindar ute tröt min lust till att springa, ibland har jag sådana dagar – jag är ändå ganska normal. Då kom jag på den briljanta idén att jag kan ju ta en sväng till SATS och kombinera löpning på löpband med styrketräning.

Jag unnar mig varje sommar lång ledighet från SATS och instruktörsrollen där. Det är inte för att jag inte trivs utan för att få distans till det och samla ny energi inför hösten. Om jag hade kört på vecka in och vecka ut med bara någon veckas ledighet – då kan jag lova att jag inte hade haft det där lilla extra som instruktör. För när jag är på SATS och leder pass – då är jag där och ser till att medlemmarna får min fulla uppmärksamhet.

Tillbaka till min idé om att springa på löpband. De står där på rad och det finns tvskärmar monterade ovanför dem, men de kan man ju inte springa och kolla på. Då trillar man ju av löpbandet för att nacken förvrids åt fel håll. Om man ska kolla på de skärmarna är det promendtempo som gäller och hålla i sig samtidigt. Mycket enklare att springa utomhus mao 🙂



Tryckte på On och bandet började att röra sig. Jag är inte nybörjare på att springa på löpband men jag brukar inte göra det mer än korta uppvärmningspass inför annan träning.

Tänkte att 30 minuter blir väl bra, efter fem minuter började jag att fundera på vad jag höll på med. 10 km/h sa displayen, det kändes som att jag sprang mycket fortare, tungt var det också. 10 km/h är inte fort för mig, det är snarare distanstempo. Som tur var hade jag lurar på mig och lyssnade på spännande ljudbok som fick mig att tänka på annat. Pip – Garminklockan meddelade glatt att nu har jag sprungit 2 km, tempo typ 7 minuter/km. Ärligt, det kan ju inte stämma och det förstod jag att det inte gjorde eftersom jag var inomhus – men ändå

.
Ökade farten på löpbandet och började så smått svettas – nu flög jag fram – displayen sa 5,40/km. Ärligt, det kändes ju som att jag höll minst 4-minutersfart.

15 minuter passerade och jag kom på superidén att nu ska jag byta löpband, det är säkert fel på detta. Kliver av och går och hämtar papper så att jag kan torka pannan. Upp på bandet bredvid som även var inne i ett hörn. Nu jäklar, nu ska jag springa 🙂 Till er som undrar – ja, jag städade/torkade av båda löpbanden efter mig.

Möjligtvis kanske eventuellt att det gick lite enklare. Men, höll på att dö tristessdöden där och då. 15 minuter kvar. Nu måste jag hitta på något – det fick bli 12 minuter tuffa intervaller. Maxade farten i 30 sekunder och drog ned den rejält i 30 sekunder. Nu hände det saker med pulsen och flåset och tiden gick fortare än när jag bara malde på.

Efter 30 minuter var jag mer än nöjd – summerar ett pass på löpbandet att det är inget för mig, det var astråkigt. Men, det är ett bra komplement för intervalllöpning då det går enkelt att öka fart och lutning på bandet. Jag har stor respekt för alla som klarar av att nöta mil inomhus – jag springer hellre många mil utomhus.


Kompletterade löpningen med styrka, en skön dusch och när jag kom hem hade Ida och hennes kompis lagat middag som stod på bordet och väntade.