Här kommer min långa version hur det var att springa Ultravasan. Jag vet att det har gått två månader sedan jag genomförde loppet. Känslan, minnen och glädjen vid målgång sitter kvar och kommer så att göra länge. Jag hade inte klarat av denna enorma utmaning om jag inte fått så grymt bra hjälp, pepp, stöd, support och kärlek av familjen, Emma och Anna. Plus alla meddelande som ploppade upp under dagen via sociala medier, SMS och Messenger. Tack alla som på något sätt hjälpte mig att springa 90 km en lördag i augusti.

Dags för start – vårt hus uppe på toppen

Jag började min färd vid 06.15 på morgonen hemma i Bårekulla, sprang upp mot Härryda Kyrka och tillbaka på småvägar. Vid infarten till Bårekulla Sjöväg mötte Ida och Kristian upp mig med dricka och energi. Min färd fortsatte sedan upp och runt Tahult, via Gökskulla där det blev toastopp och energipåfyllnad hemma hos Emma. Från Gökskulla tog jag mig via Öjersjö mot Delsjön.

Depåstopp vid Bertilssons stuga där Emma väntade med gott godis och dricka. Saltlakris – MMMMMM.

Bra med vänner som vågar hänga med mig och springa lite 😉

Nu fick jag sällskap och grym pepp i 15 km av Emma. Vi sprang runt 8:an i Skatås och jösses vad många det var som var ute och sprang. Ganska många med Hemmavasatröjor – de flesta var inte så pratglada. Ja, jag är väldigt bra på att prata mycket när jag är ute och tränar och har sällskap ? Emma peppade på mig rejält och fick mig att tänka på sådant om jag annars brukar tipsa henne om. Att lyfta blicken och sänka axlarna. Det började bli varmt och vilken service när Emma tog min vätskeväst. Väl tillbaka vid Bertilssons stuga hade jag precis avklarat 45 km – halva loppet gjort.

45 km avklarade – klart man äter en Delikatoboll då

Efter att Emma lämnat tog jag mig tillbaka mot Mölnlycke. Med vinden i ryggen och gassande sol blev det riktigt påfrestande, jag var trött, varm och ganska less på det mesta. Där och då började min energi och ork tryta, det blev för varmt och jag var trött. Då var det inte roligt men visste att det bara var ett par kilometer hem till lillebror och nästa depåstopp. Saknade skogarna i Dalarna, glada supportrar längs spåret, blåbärssoppan, speakerröster i de olika Vasaloppsdepåerna – ja allt som är så självklart när man springer ett lopp när det inte är en pandemi som lamslår världen.

Jag tog mig uppför backen hem till lillebror och välkomnades av brorsdöttrar. Jösses vad skönt det var att mer eller mindre stoppa ner hela huvudet i kallt vatten. Fyllde på energi och tog mig sedan ned till Massetjärn som var centralpunkt för resten av dagen. Där hade Kristian och barnen fixat värsta grymmaste energistationen och där fanns allt som man tror att man är sugen på/vill ha efter 60 km löpning. Just då mådde jag inte bra, jag var trött och hade ont. Fyllde på reserverna, tog en Ipren och vätskeersättning och där anslöt även Anna som blev min medlöpare och sällskap de sista tre milen.

Här fanns allt ? Tack SATS för sponsring av sportdryck och energibars

Första rundan med Anna var tung, jag hade ont i tårna och kände mig låg i kroppen. Benen sprang på rutin, en fot framför den andra. På denna runda hade jag loppets enda riktiga stig och självklart snubblade jag till. Landade mjukt men slog i vänster fot och det kände jag av länge.

Tillbaka till Massetjärn och familjen som nu hade utökats med nära och kära. 20 km kvar. Var fortfarande rejält värmepåverkad och Anna liksom Emma avlastade mig med vätskevästen och jag tog tom av mig tröjan, jag brukar aldrig springa utan linne/tröja men där och då åkte den av.

Längs med vägen mellan Pixbo och Gunnebo, under träden i skuggan.

Andra rundan med Anna gick lättare. Då tog vi oss ut till Gunnebo Slott och rundade det. Skum känsla att springa genom slottsparken svettig och rufsig bland turistande damer i högklackat 🙂 Någonstans här började jag känna att energin långsamt kom tillbaka, jag insåg också att nästa gång jag kommer till familjen, då har vi bara 10 km kvar. På den rundan han vi med att planera champagneprovning på kommande helgresa till Båstad med ett gäng härligt Starka vänner – det är en annan historia.

Min plan från början var att vi sista runden skulle springa ut till Hällsnäs och tillbaka, så blev det inte. Valde att cirkulera runt Massetjärn, några varv utökade vi runt Mölnlycke fabriker. Nu blev allt mycket roligare, många som hejade, pensionärer med rullatorer som var glada, innebandytjejer som jublade, familjen, föräldrar, syskon, syskonbarn som sprang med oss runt, bekanta – alla hejade på mig och Anna. Ett klokt val att hålla oss runt Massetjärn.

Jag har ingen aning om vart jag fick all energi från men de fem sista kilometrarna blev mina fem snabbaste på hela dagen. Det kändes som att jag flög fram, varv efter varv. Målet var nåbart, jag skulle klara det. Snacka om Runners High på slutet.

Efter 90 km sprang jag genom min alldeles egna målportal – under Rasmus och Kristians armar. Jag hade klarat det!

Utan all support från familjen och utan medlöparhjälp av Emma och Anna hade det varit jättetråkigt och förmodligen ännu jobbigare.

Vi gjorde det tillsammans – fina målgånströjor hade jag fixat 🙂

Ultravasan 2020 gav mig över hundratusen steg, en enorm vattenblåsa på ena stortån, fem blåa naglar, ett skavsår som visade sig vara Borelia, så mycket glädje och energi, en helt tömd och slut kropp på kvällen, så mycket energi från Emma och Anna, så fantastisk service från världens bästa make, ytterligare ett bevis på hur jäkla envis jag är och jösses vad jag saknade upploppet i Mora 🙂

I februari fick jag glida in under målportalen i Mora

Tack alla som kom till Mölnlycke och ett enormt stort tack till Emma och Anna – utan er hade jag haft det riktigt tufft periodvis. Jag är så tacksam för att jag får vara er vän och galna kompis som tar er med på lång utmaning.