Blog Image

SportMamman

Mitt Liv, Mitt Val, Min Glädje

Det är Mitt Liv, Det är Mitt Val och det är Min Glädje. 
Jag mår bra av att röra på mig, jag får energi av det och jag orkar så mycket annat när jag har balans i min träning.

Vad hände?

Linda, Marathon, Sport, Utmaningar Posted on juli 11, 2020 21:45

Det är precis vad en bekant frågade för ett tag sedan – Vad hände med din blogg Linda?

Ja vad hände egentligen?


Kan jag skylla på Covid19/Corona?

Nej, det kan jag nog inte men Corona kom till Sverige och världen och ändrade på det mesta för oss alla. Vanor, rutiner, middagar, fester, sammankomster, träningstillfällen, tävlingar, kramar, handslag, kroppskontakt, hur man går till affären, permitteringar, varsel, vem man träffar, hur man träffas, födelsedagskalas, träffa mor/farföräldrar, jobbresor, möten, hemmakontor – ja, allt är annorlunda och vi har så smått vant oss vid det.

Jag flög fram i spåret mellan Berga By och Mora i slutet av februari. Snöbrist rådde och det var länge en stor ovisshet om de skulle klara av att genomföra alla skidlopp under Vasaloppsveckan – men konstsnö räddade årets Vasalopp, framförallt årets Öppna Spår. Lagom till Vasaloppet snöade det och de som åkte fick en moddig och tuff tur till Mora.
När jag åkte var det stenhårda och isiga spår. Jag lyckades att helt tappa kontrollen i en utförskörning efter Mångsbodarna. Inte brant, men alldeles lagom hög fart i vänsterspår och högersväng för att inte klara av isen som plötsligt uppenbarade sig under skidorna. Tre meter bred och tjugo meter lång. Pang. Satan vad ont det gjorde. En sådan där smäll som ger huvudvärk utan att man har slagit i huvudet. Kände inte efter så mycket mer utan fortsatte – 5 mil senare kände jag att det gjorde ont i höger handled. Det går väl över tänkte jag. Nytt personbästa fick jag vid målportalen i Mora 🙂 WOHO 🙂

Då kom den, smärtan och värken. 7 mil körde jag med en liten fraktur och stukning i höger handled. Envis, jag? Det har jag aldrig hört. Snarare stark och beslutsam 😉


Sedan kom Corona och tog oss i sitt grepp – skrämmande!

Inget är som innan – alla lopp jag är/var anmäld till i år är inställda eller ger möjligheten till att genomföra det virtuellt.

Först Göteborgsvarvet, sedan Stockholm Marathon. Jag sprang ett virtuellt Göteborgsvarv i maj och fick Kexchoklad, medalj och banan vid mål 🙂


För fyra veckor sedan meddelade Vasaloppsorganisationen att hela Vasaloppets sommarvecka ställs in. Så, 15 augusti cyklar jag 9 mil Cykelvasan på hemmaplan och 22 augusti kommer en rejäl utmaning i form av 9 mil Ultravasan – själv, hemmavid. Ärligt, hur kul är det?

Men, jag var anmäld till dessa lopp och jag har bestämt mig för att genomföra min andra Vasaloppstrippel. Cyklingen är inga problem, det är ju bara att rulla på liksom. Har ju en hel del rutin där. Löpningen kan bli seg men jag har en plan och jag kommer att få sällskap av medlöpare. Det kommer inlägg om det längre fram 🙂

Att sedan genomföra ett virtuellt Stockholm Marathon två veckor senare, 5 september kanske inte är det bästa. Men, planen är att jag ska göra det men det får kroppen avgöra där och då.

Så, vi kan väl komma överens om att det ändå är Coronans fel ändå. Så har vi något att skylla på iallafall.

Tack Jeanette för att du frågade om bloggen för ett tag sedan. Jag har gått igenom alldeles för mycket årets 6 första månader och inte varit i balans att skriva men längtan att skriva har så smått smygit sig på så nu kör vi 🙂

Jag hoppas att ni alla mår bra och att ni tar hand om er på allra bästa möjliga vis.

Jag är snart tillbaka. Njut av livet och sommaren.



Den första juni i Stockholm

Marathon Posted on juni 11, 2019 23:15

När jag stod där vid starten och klockan närmade
sig 12.00 hade jag ingen aning om vad jag hade framför mig. Jag har sprungit 17
Göteborgsvarv och där vet jag exakt hur jag ska agera för att orka, var det går
uppför eller utför och hur långt det är kvar. Men nu, 42 195 meter löpning
väntade och det var inget vidare skönt väder. Att småfrysa innan start är inget
skönt. Det var 14 grader, molnigt och starka vindar.

Funderar över alla andra runtikring mig, hur har
de tagit sig hit, vad har de för historia. Självklart som alltid pratar jag,
har så svårt för att vara tyst. Killen bakom mig är också från Göteborg. De två
männen bredvid ler och pratar på de med. Såg ingen av dem efter start.

När startskottet går tar det nästan 4 minuter
innan jag passerar mattorna som piper där startlinjen är. Det är trångt och går
långsamt. Ingen idé att stressa. Funderar över de där farthållarna, vilken färg
var det nu jag skulle ha koll på för en viss tid? Gav upp de tankarna och
bestämde mig tidigt att hålla mitt tempo.

Första biten av loppet går ut från Stockholm
Stadion och sedan till höger mot Vasastan. Det flyter på bra och kroppen känns
lugn, får dock springa zickzack för att komma framåt och upptäcker tidigt att
det bildas klungor kring farthållarna.

Närmar mig Odenplan och plötsligt står Richard
Herrey där utanför Hard Rock Café, min stora idol på mitten av 80-talet.

Längs Norr Mälarstrand har vi medvind och vid
Stadshuset får jag första langningen från Enervit. För mig fungerar det
jättebra att ha langning från dem. Har haft det de senaste åren på Vasaloppet
och det är skönt att slippa bära på sakerna själv.

Passerar 10 km och där är Slottet, ingen kung
eller prinsessa som vinkar i något fönster.

Framme vid Strandvägen vet jag att här ska jag
passera tre gånger till och plötsligt inser jag att nu har jag ju snart
avverkat första varvet och där i en kurva i höjd med starten står Kristian –
man ser på bilderna att där var jag glad. Det råkade vara en officiell fotograf
där och jag tittar ovetandes rakt in i hans kamera och ler. 15 km avverkade.
Jag vet att andra varvet är längre, nu ska vi
runda Djurgården och avverka ett helt gäng med kilometrar på Söder. I höjd med
Sveriges Television är det grått, kallt och ganska ont om publik. Då dyker ett
par japaner upp med sina kameror. Kul att hamna i deras familjealbum. På väg
mot Kaknästornet har jag en farthållare framför mig, 3.45 står det på hans
rygg. Funderar på hur det går ihop, jag har ju just då bra mycket bättre tid än
honom. Resten av loppet kommer jag att vara antingen strax före eller strax
efter killarna med 3.45 flaggan. Återkommer till det. Springer också och
funderar på när jag kommer att få motvind, i praktiken borde det vara på
Strandvägen och Söder.

Djurgården är stor och vacker, passerar kungens
får och funderar på om Prins Carl Philip med familj är hemma, de bor ju där i
närheten – men – ingen vink från dem heller.

Nu, när snart ett Göteborgsvarv är avklarat
börjar jag notera att det är ett par personer som jag håller samma tempo med
och har så gjort ett tag. Har fortfarande bara tagit vätska på alla stationer,
dricker en mugg med sportdryck på i stort sett alla stationer. de har mycket
som de delar ut och kladdet vid den första bananstationen efter 12 km var
läbbigt, undrar om någon halkade? Jösses vad det luktade mosad banan där.

Där är den, markeringen om att 21 km är gjorda.
Kollar klockan och har passerat på 1.47, fortfarande bra tempo. I höjd med
Gröna Lund och ABBA museet, där är det tryck på publiken och självklart dånar
det ABBA musik i högtalarna. Dags för energistation, här delar de ut saltgurka
och det kan ju inte vara fel så jag tar en sladdrig smal lång gurka. Inte
speciellt gott men intalar mig att det är bra.

Fortsätter mot Djurgårdsbron mot Strandvägen,
den där tjejen som håller samma tempo som mig springer som en jojo – hon har
nog svårt att hålla tempot. Ibland är hon före och sedan bakom och vips kommer
hon spurtandes igen. På Strandvägen möter jag ledaren – galet vad fort han
springer. Mitt på Strandvägen har Jojotjejen en hejarklack som ger henne
vätska, hon stannar där. En kilometer senare kommer hon som en blixt, passerar
mig och sedan passerar jag henne och det var sista gången jag såg henne. Hon
gick nog in i väggen totalt.

Dags att passera Slottet igen, denna gång på
framsidan längs med vattnet. Här tappar jag fokus ett tag, tittar på hur
otroligt vackert det är i Stockholm ut över vattnet och plötsligt har jag en
vätskestation till höger – det var en Cola station, inte Coca Cola men ändå
Cola. Tänk er kladdet och doften av mosad banan vid bananstationerna. Tvärt om
här, här klistrar sig skorna fast i asfalten i säkert hundra meter och det
doftar söt Cola.

Passerar 25 km och sedan kommer Söder, Söder
blev för mig en stor pina. Från 25 km vis Slussen till Västerbron går det upp
och ned både i höjdmeter, humör och ben. Söder är kuperat! Upp från Slussen
till Hornsgatan som jag förstår att vi ska passera två gånger, från Hornsgatan
ned till Söder Mälarstrand och en evighetslång rak väg bort under Slussen och
förbi alla Finlandsbåtar. Härligt att de har en running Mile här – musiken
dånar ur högtalare och studsar mellan stora fartyg och klippväggar. Får extra
energi när min favoritlåt hörs – I Love It med Icona Pop. Euforin tvärdör när
vi tar höger och det går en massa uppför igen, denna gång upp mot Folkungatan.
Nu är det inget kul alls och ännu sämre blir det när vi ska in i en tunnel,
Södertunneln som lutar lätt utför. Mörkt, dammigt och en massa trafik i mötande
filer. Ärligt, vad håller jag på med?

Men, så passerar jag 30 km och där står de och delar ut äppelklyftor, tar en
hel näve som gjorde susen. Nu måste väl ändå Söder snart ta slut?

Är det något som alla pratar om när det
gäller Stockholm Marathon så är det Västerbron – den ska vara så jobbig. Äppelklyftorna
smakar ljuvlig och strax efter hamnar jag bredvid en farthållare igen. Självklart
började jag prata med honom. Frågade hur länge han varit ute och sprungit då
det stod 3.45 på hans flagga. Kommer fram till att jag är två minuter snabbare.
En trevlig kille som ger energi som behövs för nu är det kallt, blåsigt och det
börjar att regna mer och mer. Så plötsligt svänger vi höger och där är bron.
Men var är den där fruktansvärda backen? Visst lutar det uppför, men det är mer
som en lång halvseg lätt lutande backe. Tom Göta Älvbron på Göteborgsvarvet är
tuffare. Men, nu tryter orken eller är det energin. Ändå springer jag förbi
många och regnet tilltar. Passerar toppen och vet att nu är det återigen dags
för medvinden på Norr Mälarstrand mot Stadshuset där den tredje och sista
langningen från Enervit väntar.

Tar mig dit, känns som flera mil. Koffeinet i
Liquiden gör susen – men det märker jag först två kilometrar senare.

Måste erkänna att nu är det riktigt jobbigt, här kommer loppets värsta dipp för
mig. Vi passerar Stadshuset efter 36 km och där under en viadukt bestämmer jag
mig för att gå en bit, till nästa stolpe som blev två stolpar men det var nog
den där första och enda promenaden som gjorde att jag sedan flög mot målet.

Passerar Slottet, Operan och Strandvägen och
det är stora pölar på vägen. Men, här känner jag att jag är piggare igen, jag
kan öka – jag kan springa 😊 JAG ÄR STARK! Jag kommer att klara
det.

Farthållaren tappade jag bort i ösregnet vid
Stadshuset, men vem behöver en farthållare när du precis har passerat 40 km!
Rundar Östermalmstorg, springer med ett leende på läpparna och där ser jag
honom, där är lillebror Niklas. Han springer med mig hundra meter och vad dyker
upp då. Älskade familjen, svägerskan och brorsbarnen. Värsta grymmaste
Hejarklacken. Heja Mamma, Heja Mamma och jag blir så glad, börjar nästan gråta.
Vilken energi när det återstår 1 km.

För 18 år sedan sprang jag Stockholm Marathon senast, då var jag helt knäckt när
jag närmade mig Stadion och inte fick springa in på den, bröt nästan ihop när
jag förstod att vi även skulle ta ett varv inne på Stadion innan mål. I år spurtade
jag sista kilometern, jag gav till ett glädjetjut så att andra tittade på mig
när vi sprang in på Stadion och jag flög fram där inne.

Mitt Mål – Jag klarade det. 3.43.30 stannade tidtagningen på och där stod den
där farthållaren som jag pratade med – jag var snabbare än honom 😊

Summerar ett långt inlägg med att oavsett ålder, jag fyller 45 i år är jag starkare
än någonsin. Mitt motto: Jag Kan, Jag Vill, Jag Ska och jag gjorde det.