Är det alltid kul att snöra på sig springskorna och ge sig ut? Har jag alltid motivationen att genomföra det som står i träningsprogrammet? Sjävklart inte. Det var inte alltid kul att i vintras sticka ut i mörker, snöfall och stark vid. Eller intervallpassen i vårstormarna i våras. Men allt som oftast är det faktiskt med en positiv känsla i kroppen jag sticker iväg och framför allt när jag är klar.

I måndags stod det testpass på schemat, dvs efter uppvärmning ska jag springa 10 km så fort jag kan, samma sträcka varje gång. Dessa pass har jag en gång i månaden.

Just i måndags var ingen bra dag för detta pass så jag planerade in det i torsdags istället. Sedan blev torsdagen inte alls som planerat och det var en ledsen, arg och frustrerad Linda som påbörjade träningen strax efter 17 på eftermiddagen.

Jag springer dessa pass längs med Härrydavägen, följer cykelbanan mellan Landvetter och Härryda kyrka och sedan tillbaka.

Jag brukar ofta gå ut så hårt jag kan och seden är det bara att springa och springa.

Samma runda för en månad sedan, i torsdags 1½ minut bättre. Jag kände tidigt att det gick fort men trodde inte att jag efter 5 km skulle kunna öka ännu mer. Men det gjorde jag.

Tur att det fanns en lyktsolpe att luta sig mot när jag var klar – sedan lätt jogging tillbaka och passet var avklarat.

Ibland är det bra att ventilera sig, springa bort det är negativa och komma hem med ny energi i kroppen.

Dock blir det tufft om en månad att öka ännu mer – men – jag är ju tävlingsmänniska 😉