Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är
lättskrämd, jag är väldigt lättskrämd vilket mannen min skrattar gott åt. Får
ofta höra här hemma – Jag bor också här eller Ja, jag är hemma fortfarande.
Kommentarer jag får efter att ha ryckt till eller Skrikit till när jag stött
ihop med honom här i huset.

I vårt gamla hus fick jag hjärtklappning och skrek högt en
kväll när jag var ensam hemma och barnen var små. Där hade vi en massa
garderober under trappan och de hade spegeldörrar. Om man lämnade en sådan dörr
öppen, kom från köket och rundade hörnet ut mot hallen – då stod man plötsligt
öga mot öga med en annan person – fy….då hoppar man högt innan man inser att
hoppsan, det där är ju jag 🙂

För att inte nämna fasan när man första sommaren som husägare
är ute och klipper gräsmattan i godan ro och råkar köra över en padda – padda
överallt. Jag släppte gräsklipparen och springer in i huset, ropar till maken
att jag har kört över en padda….iiiiiiiii….han svarar lite lugnt: Vad
gjorde du med gräsklipparen? Öhhh, den släppte jag. Men, då får du ju gå ut och
ta hand om den. Ja just det, den var ju självgående så det var bara att springa
ut och fånga upp den innan den styrde in till grannen. Jag har sedan dess
paddfobi.

I fredags för en vecka sedan var det dags för mitt livs
längsta träningspass, inte i timmar utan i antal löpta kilometrar. 50 km
långdistans stod det på schemat – även träna på att äta och dricka under passet.

Det var väldigt varmt förra veckan och fredagen skulle bjuda
på temperaturer upp mot 30 grader. Satte klockan tidigt, gjorde mig iordning
och strax före 8 hade jag parkerat bilen på parkeringen ovanför Bertilssons
Stuga vid Lilla Delsjön. Planen var att ha bilen som bas och komma tillbaka
till den för intag av energi. Det blev en svettig dag runt i Delsjö och
Skatåsområdet, ett bra val då jag fick mycket skugga och varierande terräng.

Efter 8 km kom jag tillbaka till bilen första gången och
självklart var jag kissnödig. Klev ut i skogen och hukade mig. Plötsligt kände
jag mig iakttagen, tittade upp och där tre meter framför mig stod en räv –
tittade rakt in hens ögon. Hej på dig du, drog snabbt upp och småsprang
tillbaka till bilen.

När jag var ute på 18-km stigen sprang en liten ödla framför
mig, lättskrämda Linda gjorde ett extrahopp. Sedan kom jag på att det var dagen
då djuren bestämt sig för att skrämma Linda för ett tag senare hoppade en groda
framför fötterna – lika läbbigt som paddor nästan. Snyggaste och högsta
konstiga löpstegshoppet gjorde jag efter 39 km då en huggorm plötsligt låg där
i solen en meter framför mig – tjoho – bra fotnedsättning efter det hoppet.

Sjåpig och lättskrämd är jag. Roligast under de timmar jag var ute och sprang var de danska
männen som kom cyklandes på MTB uppför den långa och sega backen tillbaka till bilen. Jag var klar och gick den sista biten. Först en man, sedan en till
och till sist hör jag att det kommer en till med ganska ansträngda andetag. Jag
som aldrig kan vara tyst sa till honom att det var bra jobbat, sedan sa jag: Vi
kan byta om du vill, jag tar din cykel och du går….han hummade något och
ropade sedan: Carsten… Då förstod jag att de var från Danmark.

När jag kom upp till bilen satt den trötta dansken på en bänk
medans hans kompisar lastade cyklar på bilen. Jag kunde ju inte vara tyst 😉 så
jag frågade hur långt de cyklat. Han fattade inte så vi bytte till engelska.

Jo, de hade cyklat 16 km. Jaha sa jag, jag har sprungit 50.
Fick följdfrågan, 15 eller 50? 50 svarade jag igen lika glatt….då stirrade de
alla tre på mig och jag log.
När jag sedan bytt till torra kläder, tagit på mig tofflor –
så underbart för fötterna – och körde iväg. Då vinkade alla tre ivrigt och jag
vinkade tillbaka.

Man kan undra vad de tänkte.